En anslående pool med turkos mosaik längs de böljande sidorna och svart botten är utgångspunkten för Marie Petersons tredje roman, Undersökning i en bassäng. Poolen fylls med vatten under berättelsens gång och får givetvis betydelse för huvudpersonerna Lea, Peter och Alejandro.
Romanen är ett kammarspel, begränsat i tid och rum till en aprilvecka och ett hus vid havet. Husets nyblivne ägare är arkitekten Peter, som ärvt pengar samtidigt som han blivit av med sitt arbete på byrån.
Han har ambitioner att bygga om stenvillan till ett hotell och som premiärgäst anländer Lea.
Redan på plats är Peters ungdomsvän Alejandro, som på eget bevåg tagit på sig att göra i ordning bassängen. Spelet kan börja.
Undersökning i en bassäng kretsar kring de tre och deras hemligheter. Lea är fysiskt påverkad och traumatiserad efter en bilolycka och hoppas få lindring av en veckas semester.
Alejandro är på flykt, i närtid från ekonomiska bekymmer, därutöver från händelser i barndomen. Peter håller krampaktigt i sitt husprojekt men tappar ständigt greppet och förlorar sig i droger och drömmar.
De öppnar sig för varandra i och vid bassängen och i det vindlande husets många rum, samtidigt som Peter söker efter originalritningen.
När en låst dörr öppnas visar sig rummet tillhöra Selma, arkitekten som på 1950-talet ritat byggnaden men som avled innan hon fick ta den i besittning.
De inskjutna partier som via Selma och hennes man Gunnar förklarar husets tillkomst är romanens mest spännande. Parets innerliga relation, präglad av Selmas sjukdom, kommer nära och ger välbehövligt djup.
Det är svårt att bli lika engagerad i den kantiga Lea, Alejandros oro eller Peters undflyende drag. Det täta dramat behöver även de tillfälliga scener som utgörs av grannen Louises besök och en dotters återkomst.
När veckan är över väntar uppbrott. Somliga har talat sanning, andra ljugit. Marie Peterson har skickligt rört om i bassängens vatten, nu stillar sig ytan.
