Under 1980-talet träffade jag vid några tillfällen Ove Allansson. Att påstå att jag kände honom vore förmätet, men hans sätt att tala med sin unge, osäkre namne gav mig en känsla av att vi var vänner. Vi hade ju dessutom varit till sjöss båda två.
Boken "Allans blandning – med undertiteln "Resor, arbete, land och sjö" – inger samma känsla.
Den utgavs efter hans död i september 2016 och innehåller nyskrivna texter samt material som publicerats i facktidningar och dagspress. Prosan är så okonstlad att den närmar sig stor konst, och tilltalet så chosefritt att man tycker sig läsa ett brev från en vän.
Till detta kommer förstås också arbetarperspektivet. Gentemot sjöfolket är han lojal till den grad att han i en text från Sydafrika för tidningen Sjömannen måste påpeka att reportaget inte kostar förbundet och sjömännen ett öre i reseutgifter. Skriverierna görs i samband med hans egna resor.
Det är en till synes obetydlig detalj, men den visar Ove Allansson som en unik röst i en tid då det är lätt att börja köpslå med sina värderingar.
