Kjell Johanssons självbiografiska trilogi kallas ”De utsatta” , med romanerna ”Huset vid Flon”, ”Sjön utan namn” och ”Rummet under golvet”. Berättelsen om familjen i Midsommarkransen har vunnit många läsare och utgör en höjdpunkt i samtida arbetarskildring – i en tid när just den genren betraktades som utdöd.
Nu avslutar Johansson historien med en epilog, kallad ”Det var inte jag”. I centrum står, precis som i ”Sjön utan namn”, Eva, hon som går ”ofullbordad genom livet”, syster till författaralteregot Einar. Om trilogin varit en indiciesamling, är avslutningen en konsekvensbeskrivning.
Det handlar om den sociala skammen, om de märken som sätts i människor som växer upp på samhällets så kallade skuggsida. För övrigt en märkligt poetiskt förskönande metafor för något som är allt annat än skönt. ”Det var inte jag” beskriver en djupt sårad själs försök att få sammanhang och begriplighet i sin värld. Klassresenärens hål i hjärtat, som aldrig går att hela med livsstilsrecept och andra terapier.
Eva har besökt den obehagliga släktgården Skogstorpet, beskriven i tidigare böcker. Därifrån har hon lockat Axel, avlägsen släkting, och med honom inleder hon en redan från början obalanserad kärleksrelation. Axel representerar Evas dröm om tvåsamhet och trygghet. Vem han egentligen är får stå tillbaka för alla de projiceringar hon riktar mot honom. Projiceringar som givetvis slår över i sina negativa motsatser.
Den periodvis psykotiska Eva har också begärt ut protokoll från barnavårdsnämnden rörande syskonens barndom. Därmed tydliggörs det dubbla motivet i Johanssons skildring: det miserabla livet med den alkoholiserade fadern, men också motståndet mot Socialsveriges kontrollåtgärder, som ökar, inte minskar, utanförskapet.
Det står mellan familjelojaliteten – stoltheten – och skammen, dilemmat för alla i samma situation: ”Jag hade tidigt klart för mig hur viktigt det var att tiga och inget avslöja för alla som betraktade oss som pack och patrask.” Hellre förneka och drabbas av livslångt psykiskt lidande, än erkänna och hamna i förnedrande klientskap gentemot samhället. ”Att öppna sig, tala ut, bekänna för att må bättre är att hålla fram tiggarskålen”. Det är att ”tillfredsställa någons behov av makt” och överlägsenhet.
Under fasaden slits gapande klyftor upp, men tillknäpptheten över såren representerar frihetsbegäret och rätten till självkänsla mitt i skammen. ”Den som känner skam har svårt att erkänna sin smärta”. Kärleken är ”att visa hur ansiktet på en trasig människa ser ut”. Därför är den omöjlig.
Trots att den utgör en epilog är detta kanske den främsta boken i Johanssons serie: ytterligt sorgsen, tillbakahållet smärtsam, djupt allvarlig och mycket vacker i sin koncentrerade, klara stil.
