Flera bottnar. Christine Falkenland undersöker kvinnligt åldrande och femininiteten som identifikation i romanen ”Spjärna mot udden”. Bild: Adam Ihse/TT
Flera bottnar. Christine Falkenland undersöker kvinnligt åldrande och femininiteten som identifikation i romanen ”Spjärna mot udden”. Bild: Adam Ihse/TT

Romanfigur på jakt efter en bekräftelse

Utifrån ser hon ut som en utstuderad, inte längre ung vamp, jagberättaren i Christine Falkenlands nya roman ”Spjärna mot udden”.

ANNONS
|

Men hennes feminina maskerad – knallrött läppstift, hårförlängning, aldrig äldre än 39 – är inte till för vem som helst.

Hon lever på spanska solkusten och längtar efter den ende, den som kan bekräfta henne. En okänd kvinnokännare som kan se förbi det horaktiga.

Hon uppfattar sig själv som en spegelbild, en projektion, och snart står det klart att det är avsaknad av ursprunglig bekräftelse från en mor hon saknar.

Om läsaren får så mycket information redan i ett kort inledningskapitel måste författaren vara mycket driven. Det är Falkenland, även när hon fortsätter skildra Evas historia.

Flykten till Spanien är även en flykt från en make. Scenariot är inte obekant: paret har unnat sig tillåten otrohet men mannen har förstås snabbt hittat en ny fast partner.

ANNONS

Eva är däremot på jakt efter den yttersta bekräftelsen och den eviga förälskelsen, den som inte övergår i slentrian och förväntade rutiner.

Boken är en gestaltning av kvinnligt åldrande. Kroppens förfall, medelålderns tyngd, lustens förändringar, insikten om att bitterheten kommer även till den mest livsbejakande.

I bakgrunden skymtar hela tiden den döda modern, som Eva fortfarande mäter sig emot, kritiserar och beundrar, trots att hon själv sedan länge är mor.

Hon vill ha gränslös begärsutlevelse, men verkar mest vara grubblande, osäker, melankolisk. Hon har genomgått terapier, medicinerats och fått diagnos, men exakt vari hennes psykiska problem består berättar inte författaren.

Förutom att Eva har kroniskt svårt med självtilliten. Den drar rentav mot självförakt.

Psykologin är klockren och relativt lättbegriplig. Men det finns ett lager av komplikation under Evas självanalyser.

Så småningom uppdagas det att boken är en undersökning inte bara av femininiteten som identifikation och maktfaktor, utan också med könsbegreppen.

Eva åtrår transsexuella kvinnor: hon erövrar modern genom att åtrås av en kvinna som vill vara man. Moderns blick blir den internaliserade manliga begärsblicken.

Denna historia om demimondens ålderdom är inte bara en raffinerad och fascinerande psykosexuell fallstudie och genusundersökning.

Den är dessutom utomordentligt välskriven, med exakt språkbehandling, både i poetiska avsnitt och i realistiska.

ANNONS
ANNONS