Hon sveper in i hotellets lobby där vi stämt träff, några minuter sen.
– Hej, är det ni som ska träffa mig? Hör ni, kan ni tänka er att gå någon annanstans? Jag har varit uppe sen halv fem och bara måste få en kopp gott kaffe, säger hon på sin karaktäristiska dialekt, en blandning av stockholmska och skånska.
Kappelin har spanat in en restaurang i närheten som skyltar med ”italienskt kaffe”. Trots alla nya kaffebarer är det svårt att hitta kaffe med rätta styrkan här, tycker hon.
I baren talas italienska, det är förmodligen ett gott tecken. Vi tar vårt kaffe och går en trappa upp där det är tomt på folk så här strax efter lunch. Kaffet får godkänt.
Kristina Kappelin har skrivit flera böcker om Italien, senast ”Berlusconi – italienaren”. Nu är hon aktuell med en betydligt mer personlig bok: ”Italiensk dagbok”.
I den berättar hon om hur hon först kom till Italien som student, om italienarnas förhållande till mat, skönhet och ålderdom, och om intervjuer hon gjort – och inte gjort. Med mera.
– Det här är en bok som speglar Italien utifrån min vardag och mitt yrkesliv. Efter alla år som journalist där jag trängt mig in i folks vardagsrum är det på tiden att jag bjuder på mig själv, säger hon.
Att jobba med tv är en fördel i Italien, inflytelserika personer ställer hellre upp för tv än för tidningar och Kappelin har hunnit träffa många stora namn under åren. Berlusconi, Dario Fo, Umberto Eco. Fotbollsstjärnor och artister.
Men det möte som gjort störst intryck är mötet med den nuvarande påven, Franciscus.
Tillsammans med Sveriges Radios korrespondent Alice Petrén fick Kristina Kappelin vara med när påven hade ett möte med två exilargentinare från Sverige.
– Det var helt elektriskt. Att jag bara fick vandra in där och ställa frågor till honom. Det är ju faktiskt så att han har 1,2 miljarder människor bakom sig. Han är mäktigare än Obama. Han tog verkligen den katolska världen med storm när han blev vald förra året.
Nu var det inte riktigt tillfälle att ställa tuffa frågor om sexskandaler eller så, det var ju ett privat möte. Frågorna handlade om flyktingproblematiken och så passade hon på att fråga om påven skulle vilja komma till Sverige.
– Men det trodde han inte att han hade tid för.
Ett par gånger i månaden skriver Kristina Kappelin en fotbollskrönika i Aftonbladet och då och då kan man se henne kommentera italiensk fotboll i SVT men hennes sportintresse var inte särskilt stort från början.
– Nej, jag halkade in på ett bananskal i slutet av 80-talet.
Det var tomt i plånboken, Napoli höll på att vinna fotbollsligan och hon hade tänkt att göra ett runtomkringreportage för Aktuellt men redaktionen tyckte att det kändes för sportigt och föreslog att hon skulle ringa tv-sporten. Och sedan blev det fler inslag.
– Det har varit fantastiskt utvecklande att arbeta med sport, det är ju väldigt tv-mässigt. Till slut blir man nyfiken och intresserad för man kan ju inte fortsätta att hålla på med något som man inte tycker om.
Själv håller hon på Roma och går gärna på matcherna liksom de flesta av hennes grannar. När Roma vann ligan 2001 hördes hyllningssången Grazie Roma varje kväll över kvarteret.
Hur har åren i Italien förändrat dig?
– När jag kom dit var jag så säker på hur allt låg till, det har väl delvis med åldern att göra, men jag tror att det är lättare att se saker i svart eller vitt i Sverige. I Italien är ingenting riktigt så enkelt. I början tyckte jag att de komplicerade saker och ting, men nu tycker jag att det kan vara en intellektuell utmaning att lämna det självklara sättet att tänka. Det blir ett tolerantare samhälle när man tillåter folk att vara annorlunda.
– Men jag kan inte riktigt reda ut det här med rasismen, det är ju ingen tvekan om att det förekommer medan det finns också mer av välvillig nyfikenhet och acceptans i Italien, man dömer inte varandra så hårt.
Hon berättar om frisören i 25-årsåldern som spontant kan gå fram och prata och skoja med en dam i 80-årsåldern – för att han tycker hon är kul.
– Det är inte särskilt konstigt i Italien. Trots att det är ett samhälle fullt av konflikter och väldigt manschauvinistiskt så är det inte så i inboxat.
Vilken är den vanligaste missuppfattningen om italienarna?
– Det tror jag definitivt är att italienare är lata. Jag tror aldrig jag träffat några som arbetar så mycket. Det har nog att göra med att många är egna företagare. Och på företag och myndigheter finns det folk kvar till klockan åtta på kvällen. I viss mån handlar det kanske om att man inte arbetar så effektivt, men att man arbetar mycket råder det inget tvivel om.
Och så är italienarna lite roligare än svenskarna, tycker hon. Lite gladare, inte fullt så svåra att få kontakt med.
– En italienare kan man be om allt från att bära en väska till att hjälpa till med fickparkering, det skulle man ju aldrig göra här.
Född: 1958 i Stockholm, uppvuxen i Skåne.
Lämnade Sverige: 1984 och har bott i Italien sedan dess med undantag för några år i Paris och New York.
Bor: I Rom. Kan fortfarande bli helt betagen av vägen till och från jobbet genom Roms historiska centrum.
Familj: Man och dotter.
Börjar dagen med: En tallrik havregrynsgröt.
Läser: Natalia Ginzburg: ”Lessico famigliare” (på svenska ”Familjen”).
Irriterar sig på: Italienarnas ältande av hur maten påverkar deras mage.
