De här tre böckerna bildar en trilogi, det har hon insett så här efteråt. Alla skildrar kvinnoliv under 1900-talet och alla väver in samhällsutvecklingen i den personliga berättelsen.
Hon har arbetat på liknande sätt med dem, använt sig av källmaterial, främst brev och dagböcker.
Vi träffas i Göteborg. Här var hon professor i kvinnohistoria ett par år i början av 90-talet, en tjänst som hon fick efter viss strid. Hon beskriver helt kort turerna i boken och tycker inte det finns så mycket mer att tillägga. Familjen i Stockholm var ett skäl till att hon inte stannade kvar.
Men nu tycker hon det är kul att premiärtala om sin nya bok i just Göteborg. Några timmar efter vårt möte ska hon till Stadsbiblioteket och möta läsarna för första gången.
När Den röda gr evinnan kom ut, boken som handlar om Yvonne Hirdmans mamma, var hon först tveksam till att åka runt och prata om den. Det kändes ”för kletigt”. Men hur det var så blev det rätt så många framträdanden.
–Mötet med alla fantastiska läsare gjorde att jag tänkte att vi har alla våra liv och man kan dela med sig utan att bli berövad någonting, tvärtom.
Kvällen innan vi möts var hon på Orust, inbjuden av fredsrörelsen där. Temat var Mäns krig och kvinnors fred. Det blev en intensiv kväll och hon är lite trött när hon möter oss i strumplästen i hallen till det lilla hotellet där hon övernattat.
Av tröttheten märks sen inte så mycket när vi slagit oss ned vid ett bord i frukostmatsalen där ett milt vårljus silar in genom spröjsade fönster.
Ego-historia från 1900-talet är underrubriken på boken som handlar om hennes liv och samtidigt är en historia om Sverige.
–Ego-historia, det begreppet finns faktiskt, det hade jag ingen aning om först. Jag upptäckte det efteråt. Och ego-historia är precis det jag försökt göra. Sätta jaget i centrum i världen.
Yvonne Hirdman är historiker och har försökt arbeta professionellt även om materialet denna gång varit hennes egna dagböcker.
–Med kylig blick. Det har lett till missuppfattningen att jag skulle lida av någon sorts självhat. Det gör jag inte alls. Men om man nu har dagböcker som källmaterial så vet ju alla att där kommer det mörka och svarta fram, bitterböckerna man skriver ur sig.
Yvonne Hirdman växte upp under 50-talet, drömde om Paris men blev med barn i början av 60-talet när det varken fanns p-piller eller fri abort, hon gifte sig och skilde sig. Blev akademiker trots dåliga betyg i skolan och dåligt självförtroende. Var med i den andra vågen av feminister och fick se hur jämställdheten kom upp på den politiska agendan.
Hon har sparat alla dagböcker hon skrivit.
–Tur att jag sparat allt för jag har fruktansvärt dåligt minne.
Men 60-talet har hon fått beskriva utan stöd av dagböcker för då hade hon lagt dagboksskrivandet på hyllan, hade små barn och ont om tid.
–När man tittar på 60-talet som historiker är det en väldigt spännande tid, 50-talets trivseltristess bryts och det blir en livlig debatt om könsroller, sexualmoral och lönearbete.
Början av 60-talet är de unga männens frigörelsetid, först mot slutet av 60-talet är det flickornas tur.
–Man kan nästan nagla fast det till 1965. Poff, bort med de vita handskarna och lilla kragen och svinryggen och knälånga kjolar och pumps.
Hur ser du på ditt unga jag?
–Jag tycker nog att jag kunde ha haft det lite roligare och inte tagit allting så förbannat allvarligt, inte varit så hård mot mig själv. Kanske tagit det lite lugnare och inte hetsat upp mig så mycket. Jag hade kort stubin, det har jag i och för sig fortfarande.
Kan inte det vara en tillgång?
–Ja, jag tror det, framför allt för en kvinna. Annars finner man sig, biter ihop och gör det bästa av det istället för att smälla igen dörren och gå.
Har bilden av dig själv ändrats efter den här boken?
–Jag hade väl inte någon klar bild från början, men jag minns att pappa en gång sa till mig att jag är en sån som gör saker och ting färdigt. Det har jag haft med mig som en positiv självbild och jag kan ju se att jag är envisare än jag trodde. Som ung hade jag en känsla av att jag var defensiv, att jag gav mig utan strid. Men det har jag insett att det är jag inte, säger Yvonne Hirdman och skrattar.
I boken beskriver hon sitt första möte med grupp 8, hur hon hör Inga-Lisa Sangregorio tala i aulan i en gymnasieskola och Yvonne Hirdman förstår att hon inte är ensam.
–Ofta är det ju så att underordnade grupper känner skam, man skäms för sin underordning. Det här blev som en injektion mot deformerande tankar, det fanns ett Vi, Vi kvinnor. Det här är en viktigt period och vi som var med måste ju berätta om hur vi uppfattade det hela.
Det har gått framåt med jämställdheten, tycker Yvonne Hirdman. Även om allt inte är perfekt. Men det finns en grupp kvinnor som hon tycker glömts bort bland de feministiska frågorna.
–Kvinnor i min egen ålder som jobbat deltid, försökt vara till lags både hemma och på jobbet. De har burit upp den offentliga sektorn och nu får de 7 000 kronor i månaden som tack. De gjorde kanske ett frivilligt val, men det var inte ett val utifrån en frihetlig position utan utifrån den ofrihet som familjen är. Jag tycker det är upprörande.
Yvonne Hirdman tycker inte om när man skapar vallgravar mellan tredje vågens feminism och den andra vågen, ”tantfeministerna” som hon själv säger,
–Jag vill gärna förstå dagens feminism. Jag kan anklagas för att bara tala om genus på mitt sätt och inte integrera intersektionalitet och queerbegreppet, men jag ser det inte som att de är på samma basala nivå som genus. Men kvinnor har alltid bråkat med varandra. Inom rösträttsrörelsen, fredsrörelsen.
Men männen har väl också bråkat?
–Jo, det är ju helt normalt egentligen. Men det finns en liten skillnad, vi har väldigt lätt som underhundar att störta det gamla i graven. Männen bygger upp de homosociala genealogierna. Det sker inte i den feministiska historien. Men vi var likadana på 70-talet. Vi såg lite överseende på de lite äldre tanterna. Rita Liljeström till exempel. Jag tyckte att hennes särartsfeminism var plågsam. Jag är inte så förtjust nu heller i och för sig men jag ser ju att hon var en av pionjärerna.
Yvonne Hirdman vill gärna lyfta fram tidigare feminister. Som Gunhild Kyhle, första professorn i kvinnohistoria, Ulla Lindström, under lång tid den enda kvinnan i regeringen.
–Upp med dem och upp med tanterna med foträta skor på 50-talet. Fan vad de fick slåss. Men det är svårt att tala om det för då talar man i egen sak. Upp med Yvonne Hirdman ... det blir lite jobbigt.
Historiker, genusvetare, författare
Har i många år forskat om välfärdsstat och genusordning.
Född: 1943.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambo.
Läser just nu: Patrick Modianos Nätternas gräs och Dora Bruder.
Lyssnar på: Opera och jazz.
Tycker också om: Bra på laga mat, till exempel lammfärs i ugn med tomat, vitlök och getost.
Blir glad av: Att se unga pappor som självklart kan torka bebisen om munnen. Sveriges bidrag till världen.
Aktuell med: Medan jag var ung. Egohistoria från 1900-talet.
Senaste böcker: Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år (2014), Den röda grevinnan (2010), Gösta och genusordningen (2007) Det tänkande hjärtat (2006).
