Poliskommissarie Jonas Trolle väckte berättigad uppmärksamhet och vann många läsare, när han i sin debutbok "Jakten på Kapten Klänning" skildrade sitt deltagande i infångandet och avslöjandet av sexualsadisten Göran Lindberg. Så stor var framgången att Trolle nu vågar sig på en roman, en gangster- och snutskildring kallad "Bröder".
I sitt efterord deklarerar Trolle att hans bok är fiktion, men att han samtidigt vill ”folkbilda lite kring polisyrket”. Denna dokumentära ansats till trots så påminner Trolles historia ganska så mycket om genren som helhet. Här finns den mäktige, våldskapitalistiske gangsterkungen som verkar i skymundan. Här finns hans skrytsamme, kokainsnortande son, som inte har fattat alla knarkdealande bossars heliga regel: ”rör inte skiten själv!”. Här finns småpundande underhuggare i förorten, vars perspektivlösa enfald sätter dem i klistret medan bossarna kommer undan.
Trolles poäng i gangsterskildringen är välbekant för alla följare av kriminaldraman: att det inte finns någon tjuvheder, att när en gangster möter sitt öde i form av en pistolkula eller en häktningsförhandling så är det troligen en av hans kompisar, hans ”bröder”, som ligger bakom på ett eller annat sätt.
Här finns vidare korkade snutar, ambitiösa godhjärtade snutar med genuint rättspatos, karriäristiska åklagare och polischefer samt korrupta snutar som rundar lagens bokstav i sin jakt på egna kickar och fördelar. Sakligt sett är det inte så mycket som skiljer Bröder från legendariska teveserier som The Wire, The Shield, eller lysande brittiska Top Boy. Förutom att alltsammans utspelar sig i Stockholm med omnejd. Och förutom att Trolle, till skillnad från författar- och rättssamhälleskollegorna Jens Lapidus (advokat) och Christoffer Carlsson (kriminolog) inte är så jättebra på det där med litterär stil och litterär gestaltning. Det blir ganska fyrkantigt och torftigt.
Ett värdetransportrån och ett gangstermord står i centrum för handlingen, men Trolle verkar ha större ambitioner än att bara förmedla socialrealistisk spänningsunderhållning med sin polisroman. Han är kritisk mot polisens organisation. Om ens hälften av det han skriver är sant - och detta utspelar sig före den senaste havererade totala omorganisationen av polismyndigheten - så är det ett rent mirakel att några brott över huvud taget klaras upp i Sverige. Och om det finns så ruttna ägg inom polisen som Trolles fiktionsfigur Johan Gren, så borde hela myndigheten utsättas för en revision som osar svavel.
