Det råder sommarstiltje i husen på Konstepidemin, i Marie Hermansons skrivarlya går en fläkt på högsta hastighet utan att skänka särskilt mycket svalka. Vi går ut och sätter oss i skuggan av ett träd i stället.
I elva år har författaren haft sitt arbetsrum här. Nu när barnen flyttat hemifrån skulle hon egentligen ha plats att arbeta hemma.
– Men det är skönt att ha något som är bara mitt. Att komma hit är som att kliva in i sin egen hjärna, säger hon.
I rummet står pärmar med nya och gamla idéer. Där fanns även uppslaget till hennes senaste bok, Skymningslandet.
– Ofta börjar en bok med en scen, ungefär som en trailer för en film. Jag får liksom en helhetsupplevelse för boken. Jag kan höra korta repliker. Den verkar bra, tänker jag, den filmen har jag lust att se. Och så skriver jag ner idén. Men sen gäller det att hitta resten av berättelsen.
Ibland kan det dröja länge. Skymningslandet bygger på en idé som Marie fick när hon såg en dokumentärfilm för tio år sedan, I grevens tid. Filmen handlar om greve Magnus Stenbock som lever i sin egen tid, filmaren tar anställning som sällskapsdam för att lära känna honom.
– Jag har alltid varit fascinerad av att komma in i en annan värld. Och så började jag skriva på en historia om en gammal kvinna på en herrgård och en tjej som kommer dit och jobbar som sekreterare, men sen tog det stopp.
Andra böcker kom emellan och det var inte förrän häromåret som hon tog fram det där utkastet igen.
– De senaste åren har jag känt mig skrämd över hur samhället har utvecklats. Snabbt och tyst har välstånd flyttats från det allmänna till det privata. Klyftorna har ökat. Att ha ett jobb betyder inte samma sak som det gjorde. I dag kan man anställas dag för dag och kanske inte veta var man ska ha sin arbetsplats nästa dag. Man är som ett resårband. Jag ville gärna skriva om ungdomar som befinner sig på det gungflyet.
Bokens huvudperson Martina har just blivit av med både jobb och bostad när hon stöter på en väninna som arbetar hos en äldre dam på en herrgård. Martina följer med och får även hon anställning hos Florence Wendman, i ett hus där ingenting har förändrats sedan 40-talet.
Sedan kommer ytterligare tre unga personer in i handlingen. De har olika bakgrund men står alla utanför samhället på något sätt.
– På Glimmenäs får de hopp och börjar planera för framtiden. De har ett gemensamt projekt. Det där tycker jag är något som saknas i dag. Förr fanns ju arbetarrörelsen, nu är allting så individuellt, man är så ensam.
Men i boken går det illa för dem.
– Ja, det är ju lite tråkigt. Man jag var ju tvungen att få slut på historien, säger Marie Hermanson och skrattar.
– Nästa gång ska jag skriva nåt mer positivt. Men när jag skrev Skymningslandet kände jag mig så pessimistisk. Boken var faktiskt inte så himla rolig att skriva, inte som en del andra böcker har varit. Men den kändes ändå viktig att skriva.
I slutarbetet med romanen upptäckte hon Guy Standings bok Prekariatet: den nya farliga klassen.
– Det var en aha-upplevelse att läsa den. Här var ju någon som kunde formulera detta i intellektuella termer och se det i ett större sammanhang. När jag skrev boken var det bara en känsla jag hade.
Inspiration till miljön vid Glimmenäs herrgård fick hon när hon skrev sin förra roman Himmelsdalen och fick möjlighet till en stipendievistelse i personalbostäderna vid Wiks slott utanför Uppsala.
– En stimulerande miljö, och där var en sån växtlighet, det växte så det knakade. Alla djur var så stora, jättestora vinbärssnäckor och stora snokar och trollsländor. Det fanns en särskild stämning där.
Det finns ofta ett spänningsmoment i Marie Hermansons böcker och hon läser gärna spännande böcker själv. Men att skriva en regelrätt deckare är hon tveksam inför.
– Jag skulle inte vilja skriva tio böcker om en kommissarie i alla fall. Det är säkert skönt att ha ett färdigt scenario att gå tillbaka till, det kan jag bli avundsjuk på, men jag tycker det är rätt skönt att vara färdig med en bok.
Den enda bok som hon skulle kunna tänka sig att återvända till är den förra, Himmelsdalen.
– Där hade jag ett mycket större material än vad som fick plats. Jag hade också en dröm om en tv-serie och att göra ett dataspel.
Men nu snurrar tankarna kring nästa projekt. Än så länge har det inte kommit så längt.
– Jag har en annan gammal idé som legat och väntat, men det är för tidigt att säga något om den. Jag har miljö och tid men ännu ingen bra historia, säger hon.
Född: 1956
Bor: Guldheden
Familj: Man och två vuxna barn
Tidigare böcker i urval: ”Värddjuret” 1995, ”Musselstranden” 1998, ”Mannen under trappan” 2005, ”Himmelsdalen” 2011.
Aktuell: Med romanen Skymningslandet som kommer i slutet av augusti
Läser just nu: Böcker om och av Dorothy Sayers. ”Hon är bra på karaktärer, i dialogerna förstår man direkt hur personerna är.”
