En mors förluster blev romantema

Flyktingansiktet. Gång på gång återkommer Astrid Seeberger, i boken Nästa år i Berlin och i vårt samtal, till moderns stelnade ansiktsdrag. Men det är först när författaren tar fram mobilen och visar ett fotografi av modern som jag till fullo förstår betydelsen.

–Flyktingansiktet kännetecknas av en sorg, mor hade förlorat något livsviktigt, livgivande. Jag ville förstå hur mor fick sitt ansikte, säger hon som en förklaring till den skönlitterära debuten.

Moderns förluster är centrala i berättelserna om familjen Seebergers historia i Tyskland strax före, under och efter andra världskriget. En av flera tragiska incidenter är den om den amerikanska soldaten som dog och om barnet som aldrig fick födas, händelser som Astrid får kännedom om i samband med moderns 80-årsdag.

–Mor hade berättat en hel del om kriget, det var kanske ett försök att dölja tystnaden som fanns bakom. Men hon hade aldrig tidigare talat om Billy, eller Alice som skulle ha varit min syster. Jag vet inte ens om min far kände till dem.

Astrid föddes 1949 i ett Tyskland som var ödelagt – och delat – efter kriget. Hennes mors familj hade splittrats i samband med att tyskarna lämnade Ostpreussen och i många år sökte modern efter sina föräldrar och syskon.

En dag hör hon plötsligt sin syster Luzies namn nämnas i radions utsändningar med namn på människor som söker anhöriga. Familjen har överlevt och alla utom Luzie bor i och i närheten av Augustenruh i Östtyskland. Endast brodern Bruno, som varit i det tyska flygvapnet under kriget, är försvunnen.

Den sommaren reser Astrid och modern till öst. Återseendet, som utan Astrids vetskap är fyllt av både lycka och frustration, blir översvallande. I samvaron med Ewald, en älskad bror, försvinner ibland moderns flyktingansikte.

Astrid lär känna en ömsint mormor och en morfar fylld av livsluft. Flickan landar i en paradisisk tillvaro i ett naturskönt beläget rymligt gammalt hus, en kontrast till den trånga vindslägenheten i Waldstadt.

De återkommande sommar- resorna blir en del av årsrytmen för mor och dotter. Kvar i väst stannar alltid fadern, musikern och uppfinnaren med en sjukdom som gav honom en allt mer framträdande puckelrygg.

–Jag tror att mor skämdes för honom, morfar och Ewald var mycket eleganta, funderar Astrid Seeberger, på besök i Göteborg för att tala om Nästa år i Berlin på en bokhandel. Vi ses i den tomma frukostmatsalen på hennes hotell, där borden står dukade inför nästa dags morgonmål.

Författaren kom till Sverige sommaren 1967, som 17-åring. Resan var möjlig tack vare ett litterärt pris hon fått i samband med studenten och full av tillförsikt steg hon av tåget på Stockholms central. Astrid Seeberger ville bort, från Tyskland, från sin mor, och hon planerade att bli författare. Och hon ville bo i Sverige.

–Jag hade svenska vänner i Stuttgart och de hade berättat om landet. Om folkhemmet, om att Sverige försökte förverkliga den franska revolutionens ideal, om de sexuellt frigjorda svenskarna.

Förväntningarna infriades, ”det var så lätt att vara kvinna här”, och Astrid blev kvar. Det dröjde dock innan hon blev författare.

Först 2010 utkom boken Den skamlösa nyfikenheten. Den rör det område som kom att bli Astrid Seebergers yrkesbana och handlar om konsten att samtala med patienter.

–När jag efter några år i Sverige fick barn insåg jag att jag behövde ett yrke för att försörja mig och valde att studera till läkare. Min far var tekniskt begåvad och jag hade vid sidan av humanioran alltid varit även naturvetenskapligt intresserad.

Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet i Stockholm har varit Astrids arbetsplatser och hon är fortfarande knuten till dem båda.

–Jag leder en del av läkarutbildningen som rör bland annat medicinsk etik, samtalskonst och genusaspekter.

I Den skamlösa nyfikenheten, en samling berättelser om patienter, förekommer Astrids morfar, den karismatiske man som spelar en avgörande roll även i Nästa år i Berlin.

–Samtalet mellan mig och min morfar var mycket viktigt för mig, när vi inte sågs om somrarna i Augustenruh brevväxlade vi, berättar Astrid.

Familjen Seebergers umbäranden under och efter kriget liknar situationen för många tyskar.

–Det har fortfarande inte skrivits så mycket om de människor som tillhörde angriparens folk. Civilbefolkningen drabbades oerhört hårt i Tyskland, inte minst av de allierades bomber.

Bombningarna av Dresden i februari 1945 skildras i boken. Astrids mor, då på flykt från Ostpreussen, undkommer den men hennes vän Annemarie dödas senare – en tidig förlust som tillsammans med separationen från familjen lägger grunden för flyktingansiktet.

Sedan några år är Astrid Seeberger bosatt i Sörmland, på en ö i sjön Båven. Hon talar med värme om den rofyllda platsen och om huset, trädgårdsmästarbostaden, som påminner om morfars och mormors hem i Augustenruh.

I arbetsrummet på ön arbetar hon nu med den andra boken om sin familj. Den handlar om Bruno, flygaren som försvann efter flyg-räderna mot Sovjetunionen.

–Jag och min särbo Lech åker till Rumänien i sommar, spåren efter Bruno leder dit.

Astrid har även en tredje romandel på gång, med mer fokus på morfar.

–Nästa år i Berlin ska översättas till tyska och kanske kan tyska läsare leda mig mot fler berättelser, hoppas hon.

Som ung kände Astrid Seeberger ett starkt behov att göra sig fri från modern. Flytten till Sverige utgjorde den nödvändiga distansen.

–Jag var hennes allt, vilket var kvävande för mig. Mor såg alltid Sverige som landet som hade tagit mig ifrån henne. Hon förlorade även mig.

–Min förläggare, Svante Weyler, har dock gjort en fin tolkning av min bok. Det finns en scen på en pendeltågsperrong, där mor, som gammal, mumlar ”Om någon kunde hålla om mig”. Boken är mitt sätt att hålla om henne.

Karin Holm