Osäkrar rummet. Hassan Blasim kryddar sina noveller med en stor dos surrealism och våld, och blir oftast brutalt uppriktig. Han drivs av sin vilja att möta människor och skildra balans och obalans i deras relationer.
Osäkrar rummet. Hassan Blasim kryddar sina noveller med en stor dos surrealism och våld, och blir oftast brutalt uppriktig. Han drivs av sin vilja att möta människor och skildra balans och obalans i deras relationer.

Brutala skrönor på liv och död

Han har kallats vår tids främste arabiske författare. För att komma i stämning inför varje ny novell lyssnar Hassan Blasim gärna på mörk techno, och skruvar upp volymen.

ANNONS
|

Då och då reser han också till Amsterdam för att gå på klubb.

– Där finns den bästa scenen för dark techno, förklarar Hassan Blasim medan vi kryssar mellan besökare och montrar på Bokmässan för att nå balkongen under K-salarna dit författaren längtar för att hinna ta en cigarett inför nästa scenframträdande.

Han skämtar med vänner och förlagskollegor, verkar på samma gång avspänd och iakttagande. Talar om fruktan i vår tid, främlingsfientligheten men också om vikten av tillit och av att bygga beständiga relationer och kontaktnät mellan nyfikna människor oavsett hemort.

– Jag agerar hellre aktivist än författare när jag är på sådana här ställen, säger han och sveper med handen över bokmässans publikhav.

ANNONS

– Annars är jag inte direkt lika politisk när jag sitter ensam och skriver. Litteraturen kan ibland fånga vissa sanningar men i skapandet handlar det för mig uteslutande om att leka med språket och tänja gränserna för fantasin och vår föreställningsförmåga.

Hassan Blasims noveller osäkrar tillvaron för läsaren genom att förskjuta berättarperspektivet. I den senaste samlingen kan berättarjaget lika gärna vara ett ruttnande lik som en hund, en mördare, en cynisk kulturredaktör, en bortglömd kannibal i en grop eller en sargad människa i en krigshärjad zon. Då och då dyker också en tvivelaktig figur upp som lystrar till namnet Hassan Blasim.

– I en av mina tidigare noveller skriver jag om en irakisk flykting som vaknar en dag och plötsligt inser att han ler hela tiden, berättar Hassan Blasim roat.

– Leendet har liksom fastnat i ansiktet på honom och han kan inte sluta le, hur mycket han än grimaserar och försöker.

Hassan Blasim berättar vidare om mannen med det besvärande leendet. Hur han jobbar på en pizzeria, men snart får problem. Kunderna blir arga. Nattsvart humor mixas, som brukligt i Blasims berättelser, med våld.

– Det är rätt roligt ändå att jag skrivit den där berättelsen just i Finland, eftersom finska människor väldigt sällan ler… Nästan aldrig.

ANNONS

Inför skrivandet väljer Hassan Blasim gärna ut olika technolåtar, och låter sig genomsköljas av den mörka ljudbilden, på maximal volym. Resultatet är svindlande. Ett starkt bidrag till världslitteraturen. Kärnfulla berättelser som så detaljrikt ringar in krigets fasor att tankarna går till Slavenca Draculics Balkan express, krönikor skrivna 1991–1993 under det pågående Bosnienkriget.

Snart ska Hassan Blasim och författaren Jerker Virdborg, aktuell med novellsamlingen Skydds rummet Luxgatan, samtala från scenen på temat: våldet i litteraturen, ”när det värsta redan har hänt”.

I Göteborgs-Postens monter pratade Blasim strax innan om sitt myller av rollfigurer, det spirituella fabulerandet, den inspirerande arabiska sagotraditionen, surrealismen i det han skriver som lätt för tankarna till Franz Kafka (en författare han älskar) och vikten av galghumor. Framträdandet avslutas med rena brandtalet för att skaffa litterära referenser bortom de givna. Själv växte han upp med Kafka, Borges och hela den europeiskabokskatten sida vid sida med den arabiska. Nu har han, som den första arabiska författaren hittills, tilldelats det prestigefyllda Independent Foreign Fiction Prize för novellsamlingen Irakisk Kristus.

ANNONS

– Men det kan mycket väl bero på att västerländska journalister och kritiker har så dålig koll på litteratur bortom den europeiska, säger han blygsamt.

Hans berättelser är mörka, skrämmande och balanserar på gränsen mellan magisk realism och verklighet. Metaberättandet förhöjer läsupplevelsen. Respektlöst, rått, och humoristiskt utforskar han migrationserfarenheten. Novellen Arkivet och verkligheten till exempel kretsar kring en irakisk man som flytt till Malmö. Där förväntas han fabricera rätt slags historia inför handläggaren på migrationsverket för att få asyl. Novellen urskiljer två slags berättande: Historier som lämpar sig att skrivas ner av myndighetens tjänstemän för att sedan förvaras i för ändamålet lämpliga mappar. Och så helt andra historier som ligger kvar inne i bröstet på flyktingen att livnära sig på att minnas i största hemlighet.

– Vi lever i en värld full av mysterium, varför inte gräva djupare i dem? undrar Hassan Blasim och tar sig en klunk kaffe.

– Vi borde ifrågasätta allt från mediakonstruktioner till politiska sanningar, översätta varandras litterära berättelser och bjuda hit arabiska och icke-vita akademiker för att diskutera. Om jag åker på en internationell bokmässa i Europa är det alltid typ 90 procent européer där. Men världen är betydligt större än Europa.

ANNONS

Hassan Blasim pratar engagerat om faran i att nu stänga Europas gränser och därmed förlora såväl själ som historia.

– Då reduceras Europa bara till ett enda stort inhägnat företag, där vi blir slavar under det kapitalistiska systemet. Fantasin går till spillo. Och det på en kontinent där stora filosofiska frågor har diskuterats i århundraden, och där kvinnokampen och kampen för homosexuellas rättigheter pågått så länge att avundsvärda resultat uppnåtts.

Hassan Blasim fruktar för samhällen där vi skapar hat istället för att försöka bygga mer balanserade relationer.

– Det handlar om tillit istället för rädsla… Vi här i Europa är historiskt ansvariga för den situation som uppstått på grund av girighet, vapenhandel, olja… Jag menar inte att européer därmed måste känna ständig skuld, men förståelsen borde djupna.

Själv skyddas han genom sin vänkrets och sitt kreativa yrke från de värsta fördomarna. Han har anpassat sig hyfsat bra till livet i det karga Norden. Sonen, som är i skolåldern, pratar hellre finska än arabiska med pappa.

Ändå är förnedringen aldrig långt borta. Senast när han blev bjuden av förlaget Penguin till New York men stoppades i ankomsthallen där personalen behandlade honom som rena terroristen.

ANNONS

I Carlos Fuentes mardrömmar, den sista novellen i samlingen Irakisk Kristus, byter Salim Abd Al-Husayn namn till det enligt honom mer lagom exotiskt klingande Carlos Fuentes. Han gifter sig, anpassar sig på alla tänkbara vis och blir den perfekte nederländske medborgaren. Men inte ens detta skyddar honom när hans förflutna hinner ifatt honom.

Berättelsen sattes i somras upp som pjäs på Arcola Theatre i London. Nu specialskriver Hassan Blasim en ny pjäs för Tambere teater i Tammerfors, med tänkt premiär i början av nästa år.

– Det är en helt annan typ av berättelse än dem jag skrivit tidigare, en slags science fiction om informationsteknologin, i en framtid när internet kommer att ha förändrat alla våra relationer…

Hassan Blasim säger att han gillar dramatik, att skriva dialog. Det är lite som att arbeta med film igen.

Även om han nu målar fram starka bilder med ord är han i botten filmare. Intresset fördjupades när han upptäckte Ingmar Bergman:

– Jag är fascinerad av filmpoesi, och ser kortfilmer som en slags rörlig dikt. På filmskolan i Bagdad analyserade vi så gott som alla Bergmans filmer. Vilken nivå, säger jag bara! Det var spännande men också krävande rent praktiskt – eftersom skolan saknade elektricitet större delen av tiden.

ANNONS

Efter Gulfkriget 1991 var Iraks infrastruktur i stort sett totalförstörd, vilket inbegrep elektricitet, vattenförsörjning, sjukvård, kommunikationer, avloppssystem, jordbruk och industri.

– Ändå satt vi där, glada över att få schymta av Bergmans storslagna skådespelare. De människoöden jag då fick bekanta mig med gjorde mig sugen på att åka överallt i världen. Inte minst till Skandinavien, för att möta människorna där.

Yrke: Poet, författare och filmare.

Född: I Bagdad 1973.

Bor: I Helsingfors, i förorten Stensböle.

Familj: Sonen Ankidor, 8 år, flickvän och två katter.

Bakgrund: Studerade vid filmakademin i Bagdad. Lämnade 1998 Bagdad för att fortsätta filma i Sulaymaniya i Kurdistan. Under pseudonymen Ouazad Osman arbetade han där med långfilmsdebuten Wounded camera då han 2003 tvingades fly till Europa.

Karriär: Har gjort kortfilm för finsk tv, skrivit filmessäer och noveller på sajten www.iraqstory.com. 2009 publicerades The Madman of Freedom Square. En hårt redigerad version släpptes 2012 på arabiska men förbjöds omedelbart i Jordanien och censurerades på annat håll. 2013 kom novellsamlingen Irakisk Kristus, författarens stora internationella genombrott.

Lovord: Har av brittiska The Guardian utämnts till ”vår tids främste arabiske författare.”

Aktuell: Med Irakisk Kristus, nu i svensk översättning.

ANNONS