Akustisk rockmagi med Murphy

ANNONS
|

En gång i tiden, i början på 70-talet, recenserades Elliott Murphys debutplatta ”Aquashow” och polaren Bruce Springsteens ”Greetings from Asbury park” samtidigt i musikmagasinet Rolling Stone.

Då förutspåddes Murphy en större framtid av dem båda. Men rockhistorien blev, som bekant, en annan...

Medan Springsteen spelar på de stora arenorna och då och då låter kompisen gästspela på sina konserter reser Murphy själv 38 år och 30 plattor senare fortfarande runt på de mindre scenerna i världen. Som Stadsteatern i Falkenberg.

– Jag kommer precis från New York där jag firade min mammas 85-årsdag. Hon undrade vart jag skulle härnäst och när jag svarade Sverige och Falkenberg frågade hon: Men är inte Stockholm Sveriges huvudstad?

ANNONS

– Jo, svarade jag. Men Falkenberg är rockens huvudstad, berättade den 62-årige amerikanen som sedan 20 år tillbaka bor i Paris.

Då hade Jan Verner C, författare, journalist och trubadur och numera boende i Oslo, öppnat aftonen med sin härjade, hest viskande visrock och några av hans 50 musikaliska berättelser som ”Hey little woman” och mörka ”Horses in heaven”.

Men det hade känts ännu mer angeläget om han någon gång hade haft ögonkontakt med publiken i stället för att gömma sig under kepsen.

Det problemet hade inte Elliott Murphy och hans franske kompis och gitarrvirtuos Olivier Durand. Men så skiljer det också några decennier i scenrutin.

Efter det förra besöket var det förväntningar i luften som man närmast kunde ta på.

Det är inte många som kan bära en leopardmönstrad hatt med värdighet. Men Elliott kan.

Från öppningen, den snygga ”Gone, gone, gone” till det sista extra extranumret, ”Rock ballad” en timme och 40 minuter senare.

Det var akustisk rockmagi när Murphy tog oss med på en musikalisk resa bland rock, blues och country i samma musikaliska landskap som polaren Springsteen, Neil Young, Tom Petty, Bob Dylan och Steve Forbert.

Eller akustisk och akustisk... Med gitarrkompisen sedan 15 år tillbaka från kompbandet The Normandy All Stars, Olivier Durands förtrollade fingrar och pedaler blev flera av låtarna lika elektriska som vilken elgitarr som helst med smakfullt snygga solon och dueller med Murphy.

ANNONS

På akustisk gitarr!

Där fanns den intensiva ”A touch of mercy” från 1975, den behagliga ”Sonny” när Durands gitarr plötsligt blev till en dobro, ”Pneumania alley” med slidegitarr-solo, lugna, pratsjungande ”On Elvis Presley’s birthday”, den kaxigt råa duetten ”Take your love away” med munspel och gitarrduell och naturligtvis ett antal låtar (fem) från hans senaste platta, ”Elliott Murphy”.

– Det tog mig 36 år att komma på den titeln. Men när man blir äldre är det bra att komma på titlar som man lätt kan minnas, skrattade han.

Men efter allsång i ”Rain, rain, rain” var det ändå med ”Last of the rock stars” – öppningsspåret på den 38 år gamla debuten ”Aquashow” som publiken i den välfyllda Stadsteatern kom på fötter.

Då kunde man förlåta att Murphy efter 31 plattor musikaliskt emellanåt lånar av sig själv och skriver om samma låt.

Själv tog jag med mig Bob Dylans ”Blind Willie McTell” in i sommaren när Elliott och Olivier klev bort från mikrofonerna, kopplade ur instrumenten och med en super-unplugged version förvandlade teatern till en intim samling kring lägerelden.

Det var magi. Så kan man få be arrangerande OMCA Musik om ett återbesök nästa år också, tack?

1. ”Gone, gone, gone”

2. ”A touch of money”

3. ”Sonny”

4. ”Pneumania alley”

5. Take that devil out of me

6. ”You don’t need to be more than yourself”

7. ”Rain, rain, rain”

8. ”Take your love away”

9. ”You never know what you’re in for”

10. ”Last of the rock stars”

11. ”Visions of the night”

12. ”On Elvis Presley’s birthday”

13. Maybe you were laughing

14. Diamonds by the yard”.

Extranummer:

15. ”Come on LouAnn”

16. ”Blind Willie McTell”.

Extra extranummer:

17. ”Rock ballad”.

ANNONS