I dag öppnar hennes utställning "Some big five" på Artspace Varberg på Kungsgatan (tidigare Bildgalleriet och En Trappa Ner). De flesta skulpturerna är gjorda i Pietrasanta i Italien, av marmor från brottet där självaste Michelanglo höll till för drygt 500 år sedan.
Den obearbetade delen av stenen finns kvar och kan tolkas som exempelvis en häftig frisyr i stil med Leningrad Cowboys.
– Jag handplockar stenar och nuförtiden ser jag ofta djurformer. Sedan tycker jag om att ha kvar det naturliga, så att det blir en dialog med det skulpterade och även med den som tittar, säger Yemisi Wilson, som föddes i London men växte upp i Stockholm, med en pappa från Nigeria och en svensk mamma.
Blicken är viktig både i skulpturerna och teckningarna av bland annat lejon, leoparder och bufflar.
– När jag skissade i Roms zoo fascinerades jag av aporna och de snabba makakerna, där jag bara hann rita några streck innan de stack iväg. Jag har märkt att så fort jag får dit ögat och ett fokus, så får bilden liv. Samma gäller stenarna
Yemisi hoppade av gymnasiet och utbildade sig i Florens, först på grafikskolan Il Bisonte och senare på Accademia di Belle Arti. Under sina 20 år i Italien fick hon bland annat arbeta på Studio Sem, där giganten Henry Moore var med och förde in modernare idéer med sina abstrakta skulpturer.
– Med sågen grovhugger jag och när jag kommer närmare använder jag olika mejslar drivna av tryckluft. Sedan får man slipa beroende på vad man vill ha för yta. Vissa av apansiktena har jag gjort helt fritt, men för de stora djuren har jag först gjort en modell i lera som jag sedan kopierar.
Hela tiden jobbar Yemisi i ett stort stycke sten, som inte lämnar några utrymmen för misstag.
– Det går inte att lägga till något, utan bara att ta bort. En gång gick halsen av på en smal feminin skulptur i rosa, portugisisk marmor och då är det inget att göra.
Stenen lever sitt eget liv, för konstnären vet inte vad som ligger under ytan. Att huden på sälen som tittar upp ur vattnet blev så lyckad beror på att Yemisi hade tur att göra huvudet i rätt riktning.
I början gjorde Yemisi skulpturer där människor möter djur. Tanken var att en av hennes döttrar skulle stå modell för en flicka som låg på en stor vilande noshörning.
– Ja, men jag kände att det blir kaka på kaka. Noshörningen var mäktig och måste få vara själv.
Hennes elefanter är mer antydda, med en större del kvar av den ursprungliga stenen.
Utställningen på Artspace Varberg öppnar i dag och pågår till den 22 maj. I morgon lördag berättar Yemisi Wilson om stenindustrin i Italien och visar även sin senaste inriktning – silversmycken.
Galleristen Liv Due skulpterar själv sten och mötte Yemisi i Indien. Liv tycker att skulpterandet är som att gå in i en egen värld.
– Det blir meditativt av att man packar in sig som skydd sig mot stendamm, högt ljud och de vassa klingorna av industridiamanter.
Yemisi Wilson siktar i framtiden på att lära känna den svenska graniten. Att hon älskat sitt material är det ingen tvekan om.
- Stenen har miljoner år på nacken. Den fanns här långt före oss och kommer alltid att vara kvar. Och jag kommer alltid att jobba i sten.
Jag kan inte låta bli att känna på skulpturerna. Är det vanligt eller?
– Ja, men det är bara härligt om besökarna både tittar och känner, tycker Yemisi.
