Det är lätt att föreställa sig författaren Bannerhed som fågelskådare. Blixtutryckningar för artkryss är ingenting för honom. Han kallar sin metod ”förstubbning”, att sätta sig alldeles stilla på en sten eller stubbe i en glänta. Efter en halvtimme har fåglarna glömt den besökande tvåbeningen och lever om bland blad och barr, för den orörliga människan att beskåda.
Stunderna i skogen beskriver Tomas Bannerhed i nyutkomna I starens tid: ”Små injektioner av häpenhet och plötslig närvaro, en närmast hypnotisk uppmärksamhet riktad mot en detalj av tusen i det ständigt förbiilande nuet.”
Han debuterade våren 2011 med Korparna, romanen som omgående blev läst och uppmärksammad och på hösten samma år tilldelades Augustpriset. Tomas Bannerhed skrev på berättelsen om 12-årige Klas i flera år, och under samma period växte författarens ornitologiska intresse.
–Det blev ett sätt att återerövra min uppväxt. Jag kommer från en naturskön trakt med rikt fågelliv i södra Småland, men jag brydde mig inte om det, jag skulle ut i världen och sökte ett urbant liv, berättar han när vi träffas i Göteborg, under bokmässans sista timmar.
–Jag känner också en sorts ensamhet på ett existentiellt plan, det är därför jag söker mig ut till fåglarna. Där är jag aldrig ensam och behöver inte anpassa mig till vad andra ska tycka, jag sitter tyst.
I likhet med författaren kan Klas, huvudperson i Korparna, förstubbningens konst. Naturen är en lisa för pojken vars far lider svårt av en psykisk sjukdom som påverkar hela familjen. Klas blir förtrolig med gröngölingarna, törnsångarna och flugsnapparna runt föräldrarnas gård.
Korparna ljuder av fåglars låt, och därför blev jag inte alls förvånad när det tidigare i år blev känt att Tomas Bannerhed skulle göra en radioserie om fåglar. Bannerheds bevingade vänner sändes i tio delar under våren och sommaren. Avsnitten, som finns på sr.se, har poetiska namn som Rördrommen – vassdjungelns eremit och Gråhägrarna på Djurgården och fick mig, hittills relativt okunnig om fåglar, att skärpa sinnena och bli allvarligt intresserad.
I programmen vistas Tomas Bannerhed ute i markerna där han delar sina intryck med lyssnaren. Skådespelaren Reine Brynolfsson bryter av med korta partier ur I starens tid, ett upplägg Tomas Bannerhed själv valde.
–Reine läste in Korparna som ljudbok, jag tycker om hans sätt att läsa, intensivt men utan stora åthävor.
Den nya boken, som Tomas Bannerhed gjort tillsammans med fotografen Brutus Östling, vill författaren inte genrebestämma på annat sätt än att den innehåller texter om fåglar, fågelprosa.
–Det är betraktelser som rymmer andliga anslag, säger författaren som under bokmässan fick ytterligare bevis för texternas djupare dimensioner.
–Jag och Ann Heberlein läste ur våra böcker på den litterära gudstjänst som anordnades i en av mässhallarna. Det var spännande att mina texter på det sättet belystes från ett annat håll.
Gudstjänsten sändes direkt i radions P1, och förutom författarna medverkade bland andra sångerskan Irma Schultz Keller.
När vi samtalar i mässområdets hotellfoajé passerar författarkolleger på väg ut i eftermiddagssolen, hemresan väntar efter avslutat värv och rullväskorna rasslar följsamt efter sina ägare.
Också Tomas Bannerhed är klar med sina åtaganden, det sista var ett framträdande på scenen i Svenska författarförbundets monter.
2011 och 2012 var hektiska bokmässeår för Tomas Bannerhed, det var mässorna före och efter Augustpriset.
–Framgången med Korparna gjorde att jag äntligen kunde bli den jag är, en skrivande person. Friheten har varit fantastisk, säger författaren som snart kan se Korparna utgiven i tio länder.
På årets mässa har han även framträtt tillsammans med Brutus Östling.
–Vi förenas i att fågelintresset väcktes sent för oss båda och i att vi inte är fullfjädrade ornitologer. Vi ser med personlig blick på fågelvärlden, Brutus fångar den med kameran, jag med orden.
I starens tid låter ibland text och bild samverka men lika ofta är Brutus Östlings bilder fristående berättelser om brushanar eller lappugglor.
Boken sträcker sig över ett år, från februari till februari. Tomas Bannerheds betraktelser placeras i tiden av datum och staren har sin plats i bokens rampljus den 24 mars. Författaren minns barndomens starholkar: ”Sju tum breda och dubbelt så höga, fem centimeters ingångshål, ohyvlat virke och sluttande tak”. Sinnligt beskriver han det vackra ägget, medan fågelns läte får något sämre omdöme: ”Han flöjtar och visslar, surrar och gnisslar om vartannat”.
Beskrivningen är ett exempel på Tomas Bannerheds uttalande i mässmontern tidigare på dagen:
–Jag är inte förtjust i verbet kvittra, det undviker jag.
Han beskriver arbetet med boken som lustfyllt men medger att han nu är aningens mätt på fåglarna. I höst hugger han tag i nästa roman, som redan är researchad.
–Det betyder i mitt fall att halva jobbet är gjort, säger den noggranne författaren som förutom ifråga om fakta även är mycket precis även när det handlar om språket.
–Jag söker rätt rytm och valör i texten. Vokalerna bidrar till rytmen och skapar vågor i meningarna.
Romanens tema är ensamhet, och Tomas Bannerhed räknar med kortare skrivtid än för Korparna.
–Nu har jag verktygen för att skriva, dem jag skaffade mig under arbetet med debuten, bland annat på Biskops-Arnös författarskola.
De svarta korpfåglarna har förstås en viktig funktion i romanen de fått ge namn åt, men i I starens tid får jag söka efter dem. I april hörs korpens rop och så, i bokens allra sista avsnitt, träder de fram, även denna gång som en symbol för mörker och död.
–Det finns absolut inget romantiskt i naturen, det är bara en evig och nedärvd kamp för att överleva, säger Tomas Bannerhed och tillägger:
–Jag är inne på Carl von Linnés spår om naturens skönhet, den har ett värde i sig och ger en inre tillfredsställelse.
Med Korparna, radioserien och I starens tid har Tomas Bannerhed blivit fågelmissionär, säkert med många följare. Den som vill bredda sina kunskaper har mycket att välja på, men varför inte börja med lövsångaren, Sveriges vanligaste fågel?
–Ju mer man lär sig, desto mer förundras man. Tänk att det finns tre gånger så många lövsångare som människor i Sverige och fågelns läte är själva inkarnationen av fågelsång, säger Tomas Bannerhed.
Född: 1966.
Uppvuxen: Söder om Växjö.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Aktuell: Med I starens tid, med bilder av Brutus Östling.
Favorit bland fåglar: ”Storspoven, för dess överjordiskt vackra flöjt och för att den sabelböjda näbben är osannolik.”
Viktiga platser för fågelmöten: ”Ekerö utanför Stockholm, det påminner om mitt barndomslandskap, Blekinge som är Harry Martinsons trakt och Gotland där vi hyr varje sommar.”
