Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Mobiltelefoni är inte riskfri

Industrilobbyister och pseudoexperter uttalar sig bekymmerslöst om mobiltelefonins ofarlighet, tycker naturvetaren Torbjörn Sassersson med anledning av artiklar i HN.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Debatt.

Efter att under en period ha följt Mona Nilsson arbete som undersökande journalist med fokus på mobiltelefonins hälsorisker måste jag berömma hennes mod att höja rösten mot en av världens mäktigaste storindustrier.

I övrigt ekar det svenska debattrummet kring frågan om mobiltelefonerandets skadlighet ihåligt tomt. Några få svenska forskare har dock redovisat resultat som säger att vi utsätter våra hjärnor för strålningsrisker.

Cancerläkaren Lennart Hardell har visat att risken för hjärntumör ökar och hjärnkirurgen professor Leif Salford och hans forskargrupp har visat att hjärnceller skadas vid exponering. Men inte utan motstånd. Diverse “experter” hamrar samtidigt ideligen in i allmänheten att mobil-telefonerande är oskadligt.

Dessa försvarare av industrin är hela tiden samma personer och de får ofta sista ordet i svenska media. Dessa personer är Maria Feychting och Anders Ahlbom, båda professorer i epidemiologi vid KI, Björn Cedervall, civilingenjör och kärnkraftsexpert vid Vattenfall Power Consultants, och Jimmy Estenberg, civilingenjör vid SSM. Ingen av dessa personer har medicinsk eller biologisk utbildning.

Björn Cedervall framställer sig själv som forskare, men han verkar snarare vara en industrilobbyist i och med anställningen vid Vattenfall. Han har i snart tio år, under förespegling att han är medicinsk expert, drivit tesen att mobiltelefoni är ofarlig. För att allmänhet och beslutsfattare ska kunna bedöma värdet av hans uttalanden måste hans bindning till industrin tydliggöras.

Ahlbom och Feychting har intressekonflikter eftersom båda är medlemmar i den organisation som fastställt dagens skyhöga gränsvärde, som är otillräckligt om en hälsorisk medges. Ett försvar av gränsvärdet är av synnerlig betydelse för mobilindustrin som anpassat sin teknik efter det.

Det framhålls ofta från mobiltelefonisidan och Strålsäkerhetsmyndigheten att Mona Nilsson bara framför sina ”åsikter”. Det är fel. I själva verket redogör Mona Nilsson för vad internationell välrenommerad forskning visar och vad en lång rad internationellt ansedda experter anser om riskerna med strålning vid mobiltelefoni. Mona Nilsson visar att många utländska myndigheter, till skillnad från de svenska, uppmanar till försiktighet. Vi har utländska myndigheter och experter som helt avråder barn under 16 år och gravida från mobilanvändning. Domstolar i flera länder har konstaterat att utrustning som mobiltelefoner och basstationer innebär en hälsorisk.

Det kommer hela tiden nya rapporter som visar på risker och skador med mobiltelefoni. Dessa rapporter “hanteras” i Sverige och det vanligaste är att de aldrig nämns. Därför är Mona Nilsson och de svenska forskarna ett hot mot industrin. Dessa svenska ”whistleblowers” blir därför bemötta med förlöjligande och förringande. Mona Nilsson får bli journalisten som sprider ”konspirationsteorier” och de svenska industrioberoende forskarna som konstaterar risker får bli löjliga ”alarmdoktorer”.

Larmrapporter har haglat in under flera år ute i världen. Därav andra länders tillämpning av försiktighetsprincipen, men inte i Sverige. Här kan industrins företrädare valsa runt tämligen bekymmerslöst år efter år och påstå nästan vad som helst.

Läsarna av Hallands Nyheter borde titta närmare på statyn utanför Gekås i Ullared, där grundaren som dog av en dödlig ”mobiltumör” står med sin mobil tryckt mot huvudet. Sannolikt kommer statyn att bli ett framtida monument över dagens dumhet och vår nonchalans över mobiltelefonriskerna.

Torbjörn Sassersson

MEST LÄST