Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Självbiografisk. Även i sin tredje roman ”När inget annat hjälper” hämtar Martin Svensson inspiration från sin uppväxt i Varberg och livet som popartist. Huvudpersonen Leo hoppar också av skolan i nian och är gitarrlärare innan han flyttar till Stockholm som 17-åring.

    Martin Svensson försöker minnas ungdomsåren

    Martin Svensson från Varberg släpper snart sin tredje roman. Någon comeback som sångare är inte planerad. – Jag skrev faktiskt några nya låtar till en samlingsplatta förra året, men det sprack när jag inte ville turnera, avslöjar han.

    Efter två vuxenromaner har Martin Svensson skrivit en ungdomsbok som delvis utspelar sig i hans gamla hemstad. I ”När inget annat hjälper” nämns allt från verkliga gatunamn till pizzerian Campino och Varbergs Stadshotell. Vid ett tillfälle promenerar huvudpersonen från Societén (fast felstavat ”Sociten”) till Brunnsparken, kollar läget på Café Mignon och går slutligen in för att hyra en film på Mixen.

    – Visst har boken självbiografiska inslag, säger Martin på telefon från sommarstugan i Småland och fortsätter:

    – Jag använder mina minnen, men de är bedrägliga och inte alltid helt sanna. Någon sa att vi skaffar de minnen vi behöver för att kunna förklara vem vi är i dag, och det tror jag stämmer.

    Precis som i debutromanen ”Hej! Mitt namn var Elton Persson” har huvudpersonen lånat flera drag av författaren själv. Leo i ”När inget annat hjälper” växer också upp på Smålandsgatan i Håsten, drömmer om att bli musiker, hoppar av skolan i nian och livnär sig tidvis som trubadur på Stockholms förortsrestauranger.

    – Författare i alla tider har skrivit om saker de känner till. Se på Lundell eller Jack London. Men jämförelsen med verkligheten är inte viktig. Poängen är att jag försökte minnas mina egna ungdomsår för att komma nära texten. Då tror jag att även andra kan känna igen sig i känslorna man har som 16-åring, förklarar Martin Svensson.

    Den 32-årige före detta popartisten tycker att det har varit inspirerande att den här gången skriva för yngre läsare.

    – Ja, jag skriver ju inte någon akademisk prosa och har haft en bra redaktör som har gjort små strykningar för att språket ska flyta ännu lättare. Innehållsmässigt vill jag inte klappa läsarna på huvudet, som en del moraliskt präktiga ungdomsböcker gör.

    Och sexscenerna då? Hur var de att hitta på?

    – Generellt kan ju sexscener bli för teoretiska och det får man ju krupp av som läsare. Jag har försökt få fram att det kan se mer komiskt än snyggt ut när två personer knullar. Jag tyckte att sexet passade in i berättelsen, men blev faktiskt lite smått generad när jag satt och skrev.

    Martin har kontrakt på ytterligare två böcker och håller på med den som ska släppas 2011. Han vill emellertid inte berätta något om den, inte ens om det är en fortsättning på ”När inget annat hjälper”. Boken som kommer ut nu i september har nämligen ett öppet slut, som ger möjligheter till fler böcker om samma figurer.

    – Jag vill inte prata om det, för det ger bara problem. Men jag kan säga att inte gillar stängda slut. Jag blir provocerad om jag lämnas med känslan av att ”De levde lyckliga i resten av sina liv”. Något sådant slut kommer jag aldrig att skriva.

    Men är slutet eller början svårast? Hur arbetar du med de delarna?

    – Jag skriver hyfsad kronologiskt och har oftast en idé om hur det ska sluta, en bild eller en nyckelscen som allt ska mynna ut i. Början kan däremot vara ett helvete. Inledningen får jag ofta skriva om ett par gånger för att det ska kännas sant för mig.

    Även i ”När inget annat hjälper” förekommer en kurdisk tjej från Turkiet, men inte en lika tydlig diskussion om hederskulturer som i Martin Svenssons andra roman ”Din heder”.

    – Nej, det handlar mer om vad som händer när tre personer försöker leva som de verkligen vill och går emot likriktningen och flockmentaliteten som även finns i Sverige. Jag tyckte att det var mer intressant att fokusera på likheterna än på olika kulturskillnader.

    Det har gått fyra år sedan Martin och bandet Nina Rochelle gav ut sitt tredje album ”Måndagsfolket” och att återvända till musikbranschen finns inte på kartan.

    – Förr handlade hela mitt liv om musik, men nu får jag obehagliga rysningar bara jag tänker på en turnébuss. Jag är verkligen mätt på det och dessutom tar familjen och skrivandet all min tid.

    Nu för tiden åker gitarren fram ibland när Martin har musikerkompisar på besök, men förra sommaren skrev han ett par nya låtar som var tänkta till en samlingsplatta.

    – Det var en kul grej, men sedan förstod jag att skivbolaget hade andra planer och hoppades på en större comeback och det ville inte jag, säger Martin Svensson.

    Författare, tvåbarnspappa, före detta varbergare och en gång i tiden popstjärna.