Jag hör hur min man tar i handtaget till ytterdörren, och på en millisekund kastar jag mig ner bakom köksön. Fnittret bubblar i mig. Nu minsann ska han skrämmas så att hjärtat åker upp i halsgropen! Han går in i huset och förundras över att det är tomt. Tyst som en mus sitter jag där på golvet, och hör hur han går omkring från rum till rum och undrar var jag håller hus. ”Nina, är du hemma?”. Snart, snart närmar han sig köket och jag får kväva skrattet i min hand. Samtidigt sveper tanken förbi i mitt huvud. Vem är jag ens? En hyfsat bildad 49-årig tvåbarnsmamma – och här sitter jag på köksgolvet och väntar på att skrämma min man.
Fast om ärligheten ska fram så är det inte så ofta jag ifrågasätter min egen mognadsgrad. Jag är högskoleutbildad, och har ett arbete som kräver att jag har huvudet på skaft. Ledningsmöten, revisioner och myndighetskontakter är naturliga saker i min vardag. Men givetvis är det inte i dessa sammanhang jag sitter gömd under konferensbord och skräms. Så nej, min arbetsgivare behöver icke vara orolig (även om vissa kollegor kanske har drabbats av mina upptåg). I själva verket är jag ganska stolt över att jag tillåter mig själv att vara lite barnslig och prestigelös. I varje fall då och då.
Likt många andra har jag följt tv-program där pensionärer vill möta kärleken på ett hotell utomlands. Och det som slår mig än en gång är att ålder bara är en siffra. Där ser man 70-plussare som klär ut sig och dansar som galningar på en strandfest. 80-åringar som drömmer om kärlek, bus och pirr i magen. Jag hoppas verkligen att inte dessa härliga människor ifrågasätter om det är lämpligt eller inte, utan bara fortsätter att leva fullt ut. Det kommer jag också att göra – även om jag än så länge ”bara” är knappa 50.
Mina barn är vana vid att jag utövar koreograferad dans för dem emellanåt, eller andra akrobatiska uppvisningar, och hittills har de inte tyckt att jag har varit mer än ”normalt” pinsam som mamma. Tvärtom så tror jag att de uppskattar att ha föräldrar, och även andra vuxna i sin närhet, som inte tar livet på så blodigt allvar. Som inte alltid är så politiskt korrekta, och vågar behålla barnasinnet. Jag kan bete mig vuxet utan problem, men frågan är om jag någonsin blir helt ”vuxen”. Eller om jag ens vill det.
Så ser jag plötsligt min mans ben passera köksön, in mot tvättstugan, för att se om det möjligtvis är där jag håller hus. Då gör jag det! Kastar fram en tidning framför honom och ropar ”bu!”. Han skrattar och säger att han hade det på känn. Kanske inte så konstigt med tanke på att liknande scenarion kan ha utspelats mer än en gång tidigare. Jag kramar honom och ber om förlåtelse. Och undrar samtidigt om han tycker att jag är störd och barnslig. ”Ja, men sluta aldrig upp med det!”. Nej, det garanterar jag att jag aldrig kommer göra.
