Ofta besökta. Utedassen och vedbodarna, en vanlig gårdsmiljö på Platsarna i Varberg. Bild: Från Ronald Johanssons bildsamling
Ofta besökta. Utedassen och vedbodarna, en vanlig gårdsmiljö på Platsarna i Varberg. Bild: Från Ronald Johanssons bildsamling

Så var Platsarna på utedassens tid

Börje Larö ser tillbaka på gångna tider.

ANNONS
|

Det har alltid varit något speciellt med Platsarna, och en som kände till denna stadsdel väl var boktryckare Henry Carlsson. I en intervju i Varbergs-EXTRA 1974 har han berättat om sitt liv som platsapojk i början av förra seklet. Vår framgångsrika författarinna Ingela Strandberg tecknade ner hans berättelse, och det återges här i något nerbantat skick. Det ger ändå en bild av livet på Platsarna för hundra år sedan.

Henry Carlsson berättade bland annat om missionsförsamlingens hus som skulle bli Templet Hederslöftet, om inspektor Berg och om Luffar-Frans, ett riktigt original, och om många, många fler platsabor.

Det så kallade ”Slottet” (finns än i dag), hette tidigare Ekbergs. I huset intill bodde skeppare Kaspersson som ägde galeasen Kapella. I källaren hade Alma sin mjölkaffär, där vi platsapojkar träffades varje kväll med våra spänner för att hämta mjölk. Att räkna upp alla namn som Henry minns skulle ta alltför stort utrymme, men det var trevliga och skojiga människor, framhöll han i intervjun.

ANNONS

Henry Carlsson var en känd Varbergsprofil, född 1899; växte upp i det så kallade fiskarehuset, och sedermera i Templet Hederslöftets hus. När han var barn bodde det strängt taget bara stenhuggare och fiskare på Platsarna.

Gustav Magnusson, som startat både fiskaffär och båtbyggeri ville ha hit tre erfarna fiskare från Råå, och en av dessa var Henry Carlssons morfar, som bosatte sig på Platsarna med sin familj 1885.

Dessa tre fiskare fick 600 kronor vardera och egen båt. Morfars båt hette Tilda, berättade Henry, och familjerna bodde i fiskarehuset. De hade kommit hit för att lära ut hur man fiskade med drivgarn.

Platsaborna hade egen speceriaffär, och den som drev den var Beata. Det är hon som gett namnet till backen upp; Beatas lid. Här har många bilskoleelever fått pröva på hur det är att starta i backe. Man höll sig också med eget bageri, och den som stod för baket var Tingberskan. Hon bakade på ”det gamla viset”.

1903 var det typografstrejk, och Henrys far Julius arbetade på tidningen Vestkusten. Han var anförare för de strejkande, men eftersom typograferna inte hade någon makt blev de den förlorande parten.

Efter strejken fick inte Henrys far tillbaka jobbet på tidningen, men startade då tillsammans med sin bror Hjalmar ett eget tryckeri. Först höll de till i Millbergska källaren och 1905 flyttade de till postmästaregården. Efter några år separerade bröderna, Hjalmar flyttade till Stockholm och därefter åter till Västkusten för att starta Falkenbergs tryckeri.

ANNONS

Henry betonade att en platsapojke höll sig till Platsarna. Gick man till Haga eller till Rosenfred kunde man räkna med att få stryk. ”Vi hade en speciell samlingsplats vid en lyktstolpe utanför Dahlins”.

Varje kväll klockan nio kom en polis; ” Statt inte här å gasmen” brukade han säga till oss.

Varje unge hade en kaninbur, och ofta lekte vi i gångarna på fästningen. Flera av familjerna hade massor med katter som fick ungar titt och tätt. Vi småpojkar fick då dränka dem i storstensbrottet; nuvarande Simstadion (och på senare år tennisanläggningen).

När stenhuggarna hade supit och var törstiga hämtade dom vatten i storstensbrottet – och drack. Trots alla dränkta katter var de ändock starka och friska.

Även om Platsarna var en idyll kan man inte tala om att det rådde någon högre standard. Det eldades i kaminer med ved och kol, och på gårdarna fanns stora dass och soplådor. Några trädgårdar att tala om fanns inte.

Platsaungarna skulle naturligtvis ha den största och finaste påskelden, och gav man sig till Lindesbergarna eller Rosenfredarna kunde man räkna med att få stryk.

ANNONS