"Självmord
Min bakgrund
Jag heter Rabet Mohammadi. Född i Afghanistan. När jag var 5 eller 6 år flydde vi till Iran för i Afghanistan var det inte fred och därför flydde vi till Iran. Där kunde jag inte gå i skola för att jag inte var Iransk medborgare eller jobbade. Jag kunde knappt gå ut från hemmet för att då skulle någon komma och bråka med mig för att jag var en sunni muslim och en afghan.
Efter ett tag kommer jag igång och kramade min lillebror och torkade hans tårar och sa till honom att du nu kommer att fylla min plats istället för mig. Du kommer att bli en stark man. Jag vet inte hur jag tänkte, min tvilling syster blev chockad av min nyhet och utan säga någonting lämnade hon mig och gick in jag tror att hon blev mest ledsen av alla. Och mina kompisar blev också ledsna att de ska mista en kompis. Jag väntar och väntar.
Efter två veckor kom min lillasyster och talade om att imorgon ska jag i väg. Jag blir så lycklig det kändes som om jag varit i fängelse i hela i mitt liv. Jag sprang i väg och berättade för mina kompisar och jag lovade att jag ska kontakta dem när jag var på ett bra ställe. Jag visste inte vart jag ska ta vägen men jag var glad att jag skulle lämna Iran. På kvällen innan jag skulle åka berättade jag att jag ska blir en person som ska hjälpa alla, jag vet inte precis vad. Och berättade om mina drömmar och de satt och lyssnade på mig.
På morgonen hade jag packat en stor ryggsäck med kläder och lite mat. Min mamma sålde sina armringar och gav mig pengar till resan. Och vi åkte bil till ett ställe där de skulle ta emot mig. När jag kom fram och frågade är du Rabet? Jag sa jag är Rabet och då sa han att följ med mig. Jag går efter honom men plötsligt vände jag mig till mina föräldrar, de grät och jag var så långt bort från dem. Jag kunde inte säga hejdå till dem. När jag sättermig i bilen kör den. Jag kunde inte göra något jag skriker jag vill inte åka någonstans. Men chauffören förstår ingenting. Han körde bilen vidare. Då började jag känna mig ensam.
Jag kommer ihåg att jag sa ingenting till mina föräldrar, jag har inte kramat dem, jag har inte tackat dem för de tider som jag var som deras son. Men i alla fall kom jag till gränsen Iran och Turkiet, det tog en natt att går över gränsen till Turkiet, den jobbigaste tiden i hela mitt liv var den natten vi går och går tills vi såg några hus. Därefter flyttade de oss till ett annat ställe där vi bodde i källaren. Vi kunde inte se någonting vi hade bara en lampa som lyste och varje dag fick vi leva på tomat, gurka och bröd jag vet faktiskt inte hur länge vi var där. Det kändes som någon har släckt elden inom mig.
Om ni åker så hjälp mig sa jag till dem. De ringde till den killen som skulle köra båten till Grekland. Han sa okej men han måste först göra ett annat arbete. Då blev jag glad. Dagen kommer, de kör oss i en väldigt liten buss som hade inga säten att sitta på. Vi trodde att det bara var vi som skulle åka i den lilla bussen, men det var inte så. Det kom in 40 personen till och vi sitter trångt på varandra och efter 8 timmar kommer vi fram till den hemska kusten. Vi går lite och kommer fram till båten det var inte en vanlig båt det var en gummibåt som vi tre skulle köra den till ett ö. Jag blev jätterädd men det var enda vägen för att jag skulle kunna nå mitt mål.
Mitt mål var att komma till ett av Europas länder. En man gav mig en kniv. Jag blir chockad av kniven. Och han berättade vad jag skulle göra med kniven. Allting var klart vi skulle sitta på båten och åka i väg men de två hade ingen aning hur en gummibåt fungerar. Vi åkte i nästan 5 timmar och vår bensin var slut. Efter en timme blir det ljust och vi var då så när en ö. Men vi kunde inte köra båten längre och då kommer soldater från Grekland med båt. Då började jag sticka hål i båten med kniven för att de inte skulle kunna dra oss tillbaka till Turkiet. De räddade oss och tog oss med till ön. Jag menar Samos. Vi bodde på en flyktingförläggning och vi fick mat och vatten.
Efter två veckor körde de oss till Aten där vi bodde i en park. Jag hade pengar men ville inte stanna kvar i Grekland. Jag ville till ett annat land i Europa, där fanns två populära länder Tyskland och Sverige. De flesta talade om att Tyskland är ett väldigt stort land. Och Sverige är ett mysigt land och mycket bra utbildningar. Då bestämde vi tre att till Sverige blir bästa vägen att åka. Vi åkte genom Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike och Tyskland. Det var inte lätt, vi har sovit i skogen många nätter. Vi stoppades många gånger och skickades tillbaka men ändå gav vi inte upp. Det var tufft för en 14 åring kille. I Tyskland tog våra pengar slut men jag hade lite kvar om polisen skulle stoppa oss. Men jag kom undan igen men de två kamraterna fängslades. Jag köpet en biljett till Köpenhamn där jag började leta efter någon som kunde hjälpa mig. Det var en Afghansk kvinna som köpte biljett för mig och jag tackade så mycket för den gratis biljetten. Jag kommer till Malmö och går till polisen och jag kunde bara säga att jag är en afghan kom och fånga mig. Men plötsligt visade de mig Migrationsverket och en fantastisk bild av polisen. I många länder har de jagat mig och jag fick stryk av polisen. Det kändes fantastiskt att slippa stryk av polisen.
Detta är min bakgrund.
Då efter några veckor började skolan, det kändes som att jag drömmer. Började med alfabetet, det var jätteskoj. Men sen kom svårare. För jag har inte har gott så mycket i skola i mitt hemland. Jag kunde inte sätta upp meningar och jag kunde knappat läsa och skriva på mitt eget språk. Jag hade väldigt svårt, press från skolan och andra håll som min familj och det jobbigaste var från migrationsverket. Jag hade inget val antingen ge upp eller vänta tills när Migrationsverket kallar mig för intervju. Men jag valde att jag ska plugga. Svenska språket var nyckeln att komma in i samhället.
Efter några månader kom kallelse från Migrationsverket och då blev jag verkligen glad. Men det kommer negativa signaler från olika håll och det gör ont i mig om jag inte skulle få stanna i Sverige. Jag har ingen kontakt med min familj. Det gör ont, inte från utsidan men från insidan och mot det finns det inga läkemedel. Plötsligt kom den dagen då jag skulle till Migrationsverket och tala om varför jag är här. De frågade ut mig om allt i min historia. Efter ett tag fick jag en liten rast. Det kändes väldigt skönt för jag hade fått tömma ut allt vad jag hade inom mig. Efter en stund kallade de in mig igen och frågade mig om allt igen. De repeterade många frågor från min historia gång på gång. Varför lämnade du ditt hemland? Du kunde bo någon annanstans? Då blev jag rädd att de skulle utvisa mig och jag fick många negativa tankar. Jag funderade på många saker, så mycket pengar jag har betalat och det viktigaste att jag riskerat mitt liv. På vägen hem tänker och funderar jag om jag har sagt något fel till dem. Om de tror på mig eller inte.
Boendet hade fixat en resa till fjällen för att vi skulle åka skidor, det var en upplevelse. Jag kunde inte åka skidor men andra dagen hade jag lärt mig. Jag åkte så fort ner flera gånger och jag kände att jag fått en positiv laddning. Vi var där en vecka.
Sen började skolan igen och det kändes som en utmaning att hela tiden lära nya saker. Nya meningar, kompisar, skolkamrater, fotbollen och nya tankar om framtiden. Då blev jag uppmärksam på att man måste kämpa för något som man vill uppnå. Då blev jag mycket ambitiös.
Jag bodde på boendet ett helt år, sedan flyttade jag till ett familjehem i Varberg.
Familjehemmet hjälpte mig mycket och med många saker typ svenska språket, moped körkort och de lärde mig hur det fungerar i en svensk familj. Då fick jag nyckeln till att komma in i svenska samhället. Men jag vågade inte hoppas och jag var mycket orolig för om jag ska få stanna eller måste lämna landet. Men ändå gav jag inte upp utan kämpade och kämpade.
En dag när jag kommer från skolan väntar min familj på mig och de sa till mig att jag skulle sätta mig ner och då tror jag att jag har fått avslag på min asylansökan, men plötsligt gratulerar de mig att jag har fått uppehållstillstånd. Då började jag gråta igen. Det blev så jobbigt för mig. Det kändes som jag hade löst en stor utmaning. Då sa jag till mig själv att jag skulle skaffa ett jobb. Jag började söka efter jobb på olika ställen och till slut fick jag ett jobb hos McDonalds, en provanställning, och sedan fast anställning.
Varför har jag lyckats? Det är inte för att jag är afghan det beror på att jag har kämpat. Varför har jag kämpat. Jo för om jag ger upp lätt kan jag bara sitta och kolla på hur andra utvecklas. Jag sa till mig själv att jag är en människa som andra människor, jag har en familj som väntar och längtar efter deras son. Det gjorde mig starkare. Och min familj är stolt över mig. Det är jag också. Mitt mål är inte McDonalds jobbet. Det är studier på högskolan med bra utbildning. Och livet har lärt mig att ingenting är gratis. Man får kämpa för de saker man vill ha. Pengar växer inte på träd. Detta är mina erfarenheter av Sverige.
Mina erfarenheter av andra ensamkommande barn
När jag bodde på HVB-hemmet på Orust lärde jag känna många ensamkommande från olika länder. Och olika problem. Några av dem har mist sina föräldrar i havet några av dem har ingen kontakt med sina föräldrar eller de har kontakt men familjen har det inte bra. Det kan vara, att vissa familjer säljer sina döttrar för att försörja sig. Det är inte så att de vill men de måste göra det för att leva. Vissa familjer har pengar och har råd med sina döttrar. Men de som inte har pengar kan skicka iväg sina barn för att de skall leva i ett fredligt land och leva som vanliga människor och få ett bra liv. Men de lyckas inte alltid för alla klarar inte pressen utan de kan ta livet av sig. Det förekommer också att barnen blir mobbade och de kan bli trötta på livet eller göra andra saker.
Varför pekar andra finger åt oss bara för att våra länder har krig. Vi blir miss behandlade när vi gör något fel. Det känns inte som att alla människor är lika värda. Jag tänker ibland på dem som gör fel att vi har hamnat i en sådan situation. Är det våra fel är våra länder har krig? Vi lämnade kriget för att skaffa en bra framtid och utbildningar. Vi kom inte för att starta ett nytt krig. Just nu är situationen jätte dålig för ensamkommande barn. De har väntat väldigt länge och sedan får avslag på sina asylansökningar. De mår inte bra psykiskt och de orkar inte göra något utan stänger in sig på sina rum och ingen bryr sig om dem. De skrivs upp i ålder. Hur skall de bevisa att de är under 18 år. De har ingen Tazkira eller något annat som kan visa att de är under 18 år. De vill inte skickas tillbaka till hemlandet utan de vill ha ett liv utan krig och oroligheter. Vi ska inte klippa deras vingar och skicka tillbaka dem. De mår oftast dåligt och kan inte fokusera på skolarbetet. Varför går de till skolan när de ändå skall utvisas. Men snälla vi måste hjälpa till istället för att visa ut dem. Om vi tar hand om dem på rätt sätt kommer de att klara allting på rätt sätt. Om de gör något fel skall vi inte skratta åt dem och peka med finger åt dem. De är fåglar som har skadat sina vingar.
När jag bodde på HVB boendet var ungdomarna hela tiden nyfikna på hur skolan fungerar, vilka regler har skolan, hur ta sig dit eller dit, många frågor om Sverige och svenska folket. Hur behandlar folket oss? Är vi välkomna hit eller inte. Jag gav aldrig upp för de andra barnen som jag var en förebild åt. De vill också utvecklas som jag. Många kom och talade med mig, jag var som storebror åt många. Ingen är perfekt. Jag var inte perfekt men jag försökte hjälpa på något sätt. Men ibland blev jag trött på andras problem. Varför är livet så svårt får oss, varför har våra föräldrar fött oss? Sedan hittade jag svaret: Från början hade våra länder inget krig. Och jag var en positiv laddning åt mina bröder och systrar. Jag kände mig själv väldigt nere tiden innan jag själv hade fått besked från Migrationsverket. Men jag har fortfarande kontakter med många av pojkarma från HVB-hemmet. Jag vet att det går väldig bra för några av dem, men det går inte bra för resten. Många av dem har skrivits upp i ålder och fått avslag på sina asylansökningar. Det var mina erfarenheter av ensamkommande barn.
Hur det känns att hamna i helt annan kultur.
När jag lämnade Iran kunde jag deras kultur och hade många kompisar. Jag reste genom många länder och lärde mig en del. När jag kom till Sverige kunde jag prata med vem som helst. Men i Iran får man inte prata med kvinnor. Det finns många andra konstiga saker i Iran. Man får inte säga vad som helst, landet styrs av diktatorer. Man kunde inte gå med trasiga jeans eller med kortbyxor, de säger att det är haram (förbjudet) . Men i Sverige kommer ingen och säger att du får eller du får inte. Det är du som bestämmer vad du vill eller inte vill ha.
Sverige är ett demokratiskt land, det betyder att alla är lika värda. Du har rätt att välja vad som är bra för landet och vad som inte är det. Barn måste gå till skolan tills de klarar av 9:an, de får själva bestämma om de vill fortsätta i skolan eller inte. Efter 18 år är de myndiga. Och då får de flytta hemifrån. Olika kläder, mat och språk, jag menar ett nytt språk. Jag anpassar mig väldigt bra med Sveriges kultur. När man bor i hus hos en svensk familj lär familjen hur de fostrar en svensk. Men naturligtvis, vi kan inte glömma vår kultur, men det är inget som stör oss. Jag menar att ingen tvingar oss att vi måste göra som andra, vi får bestämma. Det påverkar också att lämna allt som du kan och börja från noll igen. Detta är en annan press på barnen.
I många boenden blir barnen dåligt behandlade för att personalen bryr sig inte om dem.
Råd till boende personalen
När ni börjar arbete med ensamkommande barn får ni en väldig stor roll på boendet, det är det som avgör vad är som rätt och vad som är fel. Många av personalen tror att deras arbete är att laga mat och skjutsa barnen men det är det inte. De måste håll koll på alla och skapa goda relationer mellan personal och barnen, de skall helt enkelt vara som deras föräldrar. Då känner sig barnen trygga och kommer att visa hänsyn till personalen. Det är så känsligt, bästa sättet är att personalen säger väldigt lätt nej, men barnen förstår inte varför personalen har sagt nej, de tolkar budskapet på annat sätt. Man löser det ju väldigt lätt med en förklaring. Men varför fungerar det inte? Jag tror att många av personalen inte orkar diskutera med barnen då de kan bli sura på personalen och vill störa dem. Ett annat tips, kolla så alla känner att de är lika mycket värda. Ni skall inte säga att det är hans fel, försök istället att förklara så att han själv kommer på att du har rätt. På det boende som jag bodde var det en kväll en stor konflikt mellan barnen. Jag såg hur en i personalen löste problemet utan bråk eller tjafs. Han sov inte på hela natten för att barnen inte skulle kunna skada varandra. Och på morgonen efter tackade vi alla honom för att om han gått och lagt sig, vet vi inte vad som skulle kunna hänt under natten."