Prövningarna har förändrat Monica

Det enda hon visste om sin biologiska far var hur han såg ut, och att han förmodligen bodde i Norrland. Monica Isaksson har gått igenom många omvälvande upplevelser de senaste åren, på mer än ett sätt.

ANNONS
|

Min mor har alltid haft hemligheter och behållit många saker för sig själv, och under min uppväxt pytsade hon ut ledtrådar om vem min far är, berättar Monica Isaksson.

En av de första ledtrådarna fick hon i tonåren. Det var LO:s jubileumsfrimärke och på det fanns ett porträtt av en man:

– Hon hade köpt frimärket, gav det till mig och sa ”Det här är din far”. Mer ville hon inte berätta och då frågade jag inte mer, säger Monica.

Många år senare låg det plötsligt ett foto på en samisk man i Monicas samlade verk av Dan Andersson.

– Jag visade det för mamma och frågade ”Vem är det här?” och fick svaret ”Det är din far”.

ANNONS

I samband med att Ringhals behövde arbetskraft under 1970-talet flyttade Monica med sin mor och styvfar från Norrland till Varberg. Monica var då 13 år, och i princip det enda hon visste om sin biologiska far var att han var flottare och hade varit gift med hennes mor, men att de skilde sig när Monica var väldigt liten. Mer än så tyckte inte hennes mamma att hon behövde veta, och Monica lät länge mystiken förbli.

Men när hon i vuxen ålder själv bildat familj började hon fundera över vem hennes far var och om hon skulle försöka ta reda på mer om honom. Av en slump lärde hon känna filmaren Kine Boman som precis gått färdigt sin filmutbildning och nu ville göra en dokumentärfilm om Monicas sökande efter sin far. Monica sa ja till att medverka i filmen, och det blev startskottet på en verklig resa med sin kulmen under två intensiva veckor i Jokkmokk där varje steg Monica tog dokumenterades på film:

– Det var en pärs. Hela tiden nya situationer och nya människor, och jag visste inte alls vad som skulle hända. Usch vad nervöst det var, minns hon.

Under vistelsen i Norrland fick hon träffa en syssling, en kusin, och till slut även sin far. Hennes första intryck av honom var att han verkade excentrisk.

ANNONS

– Ett original, säger Monica.

Efter ett trevande första ”hej” från dem båda, började de så småningom prata om tiden de varit isär. Och det tog ett par dagar innan de riktigt tagit reda på vad som hänt under åren.

Monica hade redan sedan tidigare förstått att hon har samiskt ursprung från sin far, men det var något nytt att befinna sig in den samiska kulturen:

– Jag kan känna att jag har del i den, men det är inget jag haft med mig naturligt eftersom jag inte växt upp i den miljön. Och jag är inte engagerad i samefrågor, men jag har reagerat på det inte finns något läromaterial om samisk kultur i svenska skolor, säger hon.

Monica och hennes far höll kontakten i ett år, sedan rann det ut i sanden.

– Jag är nöjd med att ha hittat min far, pratat med honom och ha träffat min släkt. Jag är inte längre så nyfiken på min bakgrund, fast jag funderar på alltihop ibland. Men mitt liv finns i Varberg, med nära och kära, konstaterar hon.

Dokumentärfilmen, ’Enda bilden av pappa’, som Monica medverkade i uppmärksammades internationellt och en engelsk tv-kanal bjöd in Monica för en intervju inför att filmen skulle visas i tv. När Monica kom in i studion där hon skulle bli intervjuad var rummets alla väggar täckta av stora bilder på henne själv.

ANNONS

– Jag blev skräckslagen och helt torr i munnen. Intervjun skulle dessutom göras på engelska också. Men alla var så trevliga, och fastän jag sa fel ibland gick det bra, berättar hon.

Även den här erfarenheten var helt ny för Monica. Hon är utbildad hovslagare och arbetade som det i många år:

– Det var en sån fröjd att kunna böja järn, att vara stark och kunna sätta tanken i handen, säger hon, och tillägger att det är ett mansdominerat yrke:

– Jag anammade ett manligt kroppsspråk och en viss jargong under den tiden, och jag lyfte 80 kilo i bänkpress när jag var 40 år. Utan att träna. Det var ungefär min egen kroppsvikt, men muskler är en färskvara, säger hon.

Så för elva år sedan drabbades hon av en psykos.

– Det var fruktansvärt, väldigt dramatiskt, berättar hon.

I dag har hon återhämtat sig, men rehabiliteringen tar tid och pågår fortfarande:

– Jag har läst någonstans att det rör sig om en snittid på åtta år, så det handlar om år, inte månader. Men jag har försökt leva som vanligt, och att jag gjort saker även under min återhämtningsperiod tror jag har hjälpt mig i min återhämtning.

Förutom sin medverkan i dokumentärfilmen har hon bland annat studerat och suttit krokimodell. Och hon är övertygad om att prövningarna hon gått igenom har förändrat henne på många sätt:

ANNONS

– Jag har blivit öppnare och mer tolerant, och jag har omvärderat normer om hur människor ska vara och inte vara. Förut tyckte jag mig veta väldigt mycket, men jag visste inte hälften. Jag tar heller inte livet för givet längre, utan känner mig privilegierad trots vad jag har gått igenom, med motgångar och mina begränsningar.

Ska hon ge något råd till andra som går igenom svårigheter och stora omställningar så är det:

– Håll ut. En del förändringar kräver tid, och tar tid att anamma. Människor förändrar sig inte från en dag till en annan.

Född: I Jokkmokk 4 maj 1956.

Bor: I Varberg sedan 13 års ålder.

Familj: Dottern Ida, syster, bror, mamma och styvfar.

Sysselsättning: Ordförande i Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, i Varberg. Är utbildad hovslagare på Skara lantbruksuniversitet och jobbade som hovslagare fram till 1998. Har även arbetat på färjan mellan Helsingborg–Travemünde, varit vårdbiträde och krokimodell. ”Men modellkarriären är slut sedan jag satt för länge på ena foten under en session för något år sedan och då skadade foten när jag klämde en nerv.”

Tycker om: Att läsa, teater, föreläsningar och film. ”Jag älskar film och är med i filmklubben.

Favoritfilm: Bagdad café.

Läser gärna: Dan Andersson.

Om sig själv: ”Nyfiken, vilket kan leda till möjligheter eftersom jag sticker näsan i saker. Jag har också ett visst mod, och står för vad jag tycker och tänker.”

Om framtiden: ”Mitt mål är att vara en bra ordförande i RSMH. Jag har alltid älskat att arbeta, det känns bra att göra konkret nytta.”

ANNONS