Ateljé och vardagsrum är samma sak. Vid fönstret står ett litet bord där duken ligger påbörjad. På soffbordet färger, penslar och trasor. Nästan alla tomma ytor upptas av färdiga tavlor. Att sluta måla på grund av platsbrist finns inte på Mirsada Rebics karta. Konsten ger henne ett andningshål i tillvaron, hjälper henne att bearbeta det som varit och håller henne frisk. Så är det bara.
Mirsada Rebic kom till Sverige och Varberg 2007 för att hälsa på sin bror. Här mötte hon kärleken och stannade kvar. Som namnet antyder är Mirsada från Bosnien, krigsåren på 90-talet tillbringade hon i Tyskland.
– Det var inte alls planerat att jag skulle stanna i Sverige, men så blev det, säger Mirsada och skrattar.
Skrattar gör hon mycket. Trots allt hon gått igenom håller hon humöret uppe. Livet i det nya landet fick en bra start. Efter en månads språkstudier fick Mirsada en praktikplats på Caremas äldreboende Kalkstensvägen. Som så småningom förvandlades till en fast tjänst. I dag pratar hon bra svenska och stortrivs på arbetsplatsen.
– Visst kan det vara tungt någon gång, men de gamla ger så mycket tillbaka och vi har en fin sammanhållning i personalen. Som en familj. Jag håller på att komplettera mina betyg för att bli undersköterska, jag trivs verkligen i äldrevården. Och jag trivs med Sverige. Ni har inte så bråttom här och alla jag mött är mycket vänliga.
Den kreativa ådran tror Mirsada kommer från moderns sida.
– Mamma vävde och sydde, medan jag var mer intresserad av bildkonsten. Under uppväxten gick jag olika kurser, men när kriget bröt ut fanns ingen tid att måla. Då gällde det bara att överleva.
Det var inte förrän Mirsada funnit sig tillrätta här i Sverige som hon började igen.
– Och nu är det så roligt så jag kan inte sluta. Förra våren hade jag utställning på jobbet och från den 7 till den 12 juli ska jag visa mina bilder på Galleri Holger i Tvååker. Jag kan inte fatta att det är sant.
Med lite fler utställningar i bagaget hoppas Mirsada kunna få delta i ”Konstliv Halland”. Denna Kristi Himmelfärdshelg åkte hon runt och knöt kontakter och samlade intryck.
Mirsada får sin inspiration ur vardagen. Varje bild är en liten berättelse, om sorg, glädje, längtan och kärlek. Hela tiden med kvinnokroppen i fokus.
– Min pappa brukade alltid säga att han tackade Gud för kvinnan. Det gör jag med, säger Mirsada, återigen med ett glatt skratt.
Färgerna är viktigare än formerna och så är det. Det riktigt lyser och sprakar från bilderna.
– När jag tittar på dem känner jag mig stolt och glad. Det här har JAG gjort.
