Michael tänker tennis för alla

Han säger att den egna tenniskarriären är begravd sedan länge. De senaste åren har han mest fokuserat på sin roll som tränare och ledare. Men Michael Henriksson är fortfarande aktiv som spelare, och har paradoxalt nog aldrig varit bättre.

ANNONS
|

Michael Henriksson är den 98:e bäste tennisspelaren i Sverige. Det är den högsta rankingplacering han någonsin haft, och han har den nu. På onsdag fyller han 30.

– Jag måste hålla igång för att vara med i laget, och tennisen är ju så rolig! säger han.

För honom är tennis så mycket mer än placering och ranking. Den är en stor del av hans liv, och han är väldigt glad att han fick chansen att engagera sig så tidigt som han fick.

Det var strax efter gymnasiet som Varbergs tennisklubb frågade om han ville ha jobb som tennistränare. Han började som assisterande tränare för de yngsta, men blev så småningom chefstränare.

ANNONS

– Studenten är ett stort avstamp i livet. Men man är ganska ung då och ska veta vad man ska göra, så när jag fick chansen att jobba med tennis så var det ett stort steg. Det har gett mig fyra otroligt roliga år i Varberg, och sedan ett nytt avstamp i och med nya jobbet i Borås.

Efter några år som chefstränare i Varberg fick han erbjudande om samma jobb i Elfsborgs tennisklubb, där han i dag leder hela tennisverksamheten. Ett arbete som i princip tar upp dygnets alla timmar:

– Jag vill vara tillgänglig för mina elever. De ringer till mig om de är sjuka eller om de har spelat någon match, och är de med i en tävling vill jag ju veta hur det gått, berättar han.

Michael har flera av Svenska tennisförbundets ledar- och tränarutbildningar i ryggen, och har även gått kurser som handlar om barns motoriska och fysiska utveckling. Om han inte höll på med tennis tror han att han antingen skulle ha varit lärare i någon form, eller arbetat med något inom psykologi – kanske barnpsykologi. Under sin tränarkarriär har han haft kontakt med många olika barn som alla krävt mer eller mindre uppmärksamhet, och han vet att det inte alltid är lätt att hantera. Men det har gett mersmak:

ANNONS

– Att jobba med barn är mest intressant. Det är otroligt stimulerande att se hur man kan få dem i harmoni till exempel genom att spela tennis. Men man kan inte vara enkelspårig med barn och är man tjurig märker de det, så man får försöka vara glad, fast det är jag ändå. Älta negativa saker är inte min grej.

Michael menar att all idrott är bra för barn och han rekommenderar satsningen ”Idrottsskolan” till andra städer:

– Elever i årskurs 1–3 i Borås får prova på olika sporter efter skolan. De som vill åker runt till olika idrottsföreningar tillsammans med en lärare, och får testa varje sport fyra gånger.

Han skulle inte ha något emot att det blev obligatoriskt:

– Dels för barnens välbefinnande, eftersom det dras ner på idrott i skolan, och dels för att få in dem i någon slags föreningsverksamhet.

Sedan Michael tog jobbet i Elfsborgs TK 2005 har antalet spelare mellan fem och 18 år mer än tredubblats i klubben och han hoppas både locka fler nya spelare och behålla de som redan spelar, oavsett satsning.

Hans filosofi som chefstränare går ut på att bygga lagkänsla inom hela föreningen, och han lägger mycket tid på aktiviteter även utanför banan.

ANNONS

– Man ska känna sig välkommen även om man inte har siktet inställt på att bli proffs, förklarar han och fortsätter:

– Vi har till exempel en nio­årig kille som inte pratar vare sig svenska eller engelska, men han kommer ändå till träningarna, och det är ju jättemodigt av honom.

När Michael själv började spela tennis som sju-åttaåring höll han även på med badminton under ett par år, och anledningen till att tennisen tog över var just det runt omkring

– Jag fick mer vänner och kände större sammanhållning inom tennisen. Där hittade jag den helhet som jag letade efter när jag var liten.

Under tiden i Elfsborgs TK har Michael också varit med att föra A-laget upp i elitserien, han är inte bara en engagerad ledare utan även spelare.

– Jag sliter som ett litet djur på banan, det har jag alltid gjort. Talang ligger i att kämpa. Är du lat så spelar det ingen roll hur mycket talang du har. Och så har jag en bra serve, säger han.

Han minns sin elitseriedebut i Kungliga tennishallen i december förra året. Motståndare var Stockholms­laget KLTK:

– Vi visste inte vilka vi skulle få möta i dubbelmatchen och så kom OS-finalisterna Tomas Johansson och Simon Aspelin in på banan. Och Robin Söderling och Jonas Björkman satt på läktaren. Jag trodde att jag var såpass gammal att inte bli nervös, men det var pirrigt! Vi förlorade, fast hade vi spelat en gång till hade det nog gått bättre för det var riktig gummiarm.

ANNONS

Mycket kretsar kring tennis, både yrkesmässigt och privat, men det är inget han tröttnar på:

– Absolut inte! Motivationen blir bara starkare, och ju fler vinklar jag får av tennisen desto mer inspirerad blir jag.

Den senaste utmaningen är att han blivit coach för Sverige främsta rullstolsburna tennisspelare. Hon satsar på Paralympics i London 2012, och i slutet av juli åker de till Tyskland för sin första tävling ihop. Något han ser fram emot.

– Det är farligt att känna sig mätt eller färdig som tränare. Man kan alltid utvecklas och bredda sitt register. Och jag har svårt att göra något bara på skoj. Jag vill engagera mig och ha hjärta i det jag gör.

En inställning som han har med sig i de flesta sammanhang, som när han mötte sina svärföräldrar första gången:

– Svärföräldrarna tycker det är roligt att bowla så första träffen med dem var i bowlinghallen. Jag hade inte bowlat på tio år, men avslutade med fem strikes och gjorde min bästa serie någonsin, över 200 poäng. Då blev de lite imponerande, men det skapade press att leva upp till sedan, berättar han med ett stort leende.

Nu har han och sambon Johanna precis köpt hus i Varberg, och fastän det kan vara tufft att veckopendla till Borås var det ingen tvekan om var de skulle bosätta sig:

ANNONS

– Vi vill vara här på sommaren och kunna gå ner till havet. Samtidigt är det skönt att få lite distans till jobbet. Både jag och Johanna är mitt uppe i karriären, men vi styr våra scheman själva och umgås på ledig tid. Hon spelar inte tennis, men är ändå ganska involverad. Om hon var helt ointresserad hade det nog varit svårt.

Någon åldersnoja har han inte, fast han är medveten om att han blir äldre.

– Det är första gången som jag börjar känna mig lite gammal. 29 är inte så farligt, men nu står det en trea först och inte en tvåa. Fast jag lever ett aktivt liv och man är inte äldre än vad man gör sig!

Född: 28 april 1980, uppvuxen i Grimeton.

Bor: I Varberg, men veckopendlar till Borås.

Familj: Sambon Johanna, mor, far och yngre bror i Grimeton.

Gör: Chefstränare i Elfsborgs tennisklubb sedan 2005, även aktiv spelare i klubbens A-lag. Tidigare chefstränare i Varbergs tennisklubb.

Tycker om: Kortspel, bowling, cykling och film.

Ser helst: Stora biofilmer och gamla klassiker, Braveheart och Gladiator är två favoriter.

Förebilder: Roger Federer och Stefan Edberg.

Önskar sig: Ett par nya joggingskor.

Firar: Smått med familj och släkt. Kommer att ha en större, gemensam 90-årsfest i sommar tillsammans med två vänner som också fyller 30 i år.

ANNONS