Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Linnea klarar att tävla trots sjukdomen

Farten, fläkten, spänningen och samspelet med hästen. Tävlingsryttare Linnea, 18 år, tycker att det är värt hur mycket som helst. Första gången Linnea Segersten i Tvååker satt på en häst minns hon inte, hästarna har alltid funnits där.  – Mamma satte nog upp mig på en häst när jag var riktigt riktigt liten. Mamma är ridlärare och vi hade många hästar. Som liten var jag hela tiden ute och red på ponnyer. När jag var klar med en så fortsatte jag med nästa, säger hon och skrattar.

I dag tävlar Linnea i hoppning. Hennes bästa resultat hittills är när hon i höst vann 145 cm krafft cup kval till Scandinavium för Young Riders med sin Caipirinha. I våras kvalade hon in i finalen "Morgondagens vinnare" i Scandinavium med samma häst, hon rider både egna och andras hästar.
Linnea har stora möjligheter att träna. Hon går sista året på Sveriges ridgymnasium i Varberg och hennes familj har nyligen flyttat från Varberg Nord till morföräldrarnas gård Store Sten i Tvååker. Där har mamma Lotta drivit ridskolan "Bellen Häst och Ponny" i 17 år.
– Hela familjen är involverad i mitt tävlande. Mormor hjälper till och tvättar det som behövs, hon är en av mina största supportrar, morfar sköter ridbanorna och fodret. Mamma som tagit SM-guld i lag på häst i fälttävlan rider inte längre utan hjälper mig. Hon följer alltid med när jag tävlar. Även pappa hjälper till.
Backupen är viktig. Ja, extra viktig eftersom Linnea har typ 1-diabetes, det som ofta kallas barndiabetes och sliter hårt på kroppen.
– Det är en extra utmaning. Åker man bort blir det andra tider och rutiner och det påverkar blodsockret direkt. Man blir väldigt låg när blodsockret går ner. Sjukdomen är kronisk och jag kommer att ha den livet ut, hela tiden dygnet runt.
Från början höll Linnea på med både dressyr och hoppning, men numera är hon enbart inriktad på hoppning. Hon försöker förklara tjusningen med hoppningen.
– Spänningen och frihetskänslan. Man har max två minuter på sig och måste fatta beslut hela tiden utan att hinna tänka. Det är en häftig känsla när hästen stampar av och man flyger högt upp i luften, för det är högt. Det är härligt.
Hon gillar också samspelet.
– Det är kul att hitta band med varje häst man tävlar och utveckla samarbetet. Man blir ett team, det är en speciell känsla. Före en tävling går man banan och gör upp en plan. Det svåra är att röra sig rätt på hästen i exakt rätt ögonblick, rent fysiskt måste man ha en bra kroppskontroll och en bra teknik och ge rätt signaler till hästen. Man måste helt enkelt ha en bra tajming och en bra känsla. Sen krävs styrka i till exempel ryttarens bål och ben. Det är mycket träning.
Linnéa fick, efter mycket tjat, sin första ponny när hon var åtta år. Den hette Staris.
– Det är ett stort ansvar att ha häst och man måste ha disciplin. Hästarna måste få röra på sig varje dag. Det spelar ingen roll om det regnar och är svinkallt, man måste ut, konstaterar hon.
Vem är favorit just nu?
– Svår fråga, så jag får väl säga Caipirinha som kallas för Pinglan som jag har just nu. Hon är en skimmel, det är nåt speciellt med skimlar. Hon är uppfödd några kilometer bort och hade gått och betat i ett år och hade dålig kroppskontroll vid vårt första möte. Men hon är ambitiös, älskar mycket jobb och har öronen framåt och positiv energi. Hon är inte längre samma häst, hon har haft en stor utveckling.
Linnéas mål är att fortsätta arbeta med hästar efter studenten. Redan jobbar hon en del på mammas ridskola, men hon hoppas kunna höja sig några grader, få sponsorer och mer tid för tävlandet.
Hur hanterar du din diabetes när du tävlar?
– Svänger blodsockret mycket blir man lätt yr och det har kanske hänt nån gång när jag varit ute på banan. Går svängningen för mycket åt något håll kan jag svimma. Jag hanterar det med att alltid ha med mat, i fall blodsockret blir lågt måste jag äta. Ridningen är bra för mig. Kroppen blir stark av all träning och klarar sjukdomen bättre. Det går bra att träna och tävla trots att man har diabetes typ 1. Även om det är en utmaning.

MEST LÄST