Viktigt byggande. För den som tränar och tävlar i rullstolssprint är muskelstyrka i bål och armar lika viktig att jobba med som snabbheten. Bild: Emma Hasselgren
Viktigt byggande. För den som tränar och tävlar i rullstolssprint är muskelstyrka i bål och armar lika viktig att jobba med som snabbheten. Bild: Emma Hasselgren

Linda satsar stenhårt på sin dröm

Hon kände sig totalt oövervinnelig. Löparbanan väntade – nu var det bara att sätta full fart framåt. ”Jag kom bara till första kurvan, sedan sade kroppen stopp. Jag kunde inte flytta mig en enda centimeter framåt”, berättar Linda Lagesson.

ANNONS
|

I dag kan Linda från Falkenberg le åt händelsen. Den där dagen för sex år sedan satt dock skrattet långt inne. När hon satt där i sin rullstol utan att ens kunna lyfta sina armar blev hon ändå inte ens särskilt rädd, snarare förvånad och inte så lite irriterad över att kroppen gått i akut och omedelbar strejk. Träningen! Hur skulle det gå med träningen?

– Inte ens på sjukhuset fattade jag hur allvarligt det var fastän jag var så övertränad och hade så ont i kroppen att det knappt gick att röra vid mig ens.

Ordinationen blev vila och sedan fick hon hjälp av en sjukgymnast för att komma i gång igen.

ANNONS

I dag har hon hunnit få både distans och förståelse för vad hon hade gjort med sig själv. Framför allt har hon skaffat sig kunskaper om hur kroppen fungerar och vad som kan inträffa när man tränar utan att ge musklerna en chans att återhämta sig.

– Jag var verkligen inte klok. På sjukhuset fick jag frågan om jag ville ha en permobil eller ligga i en säng så då svarade jag säng eftersom jag kom på att jag ju kunde öva situps där, fast det sade jag naturligtvis inte till doktorn, berättar hon.

Till slut kom i alla fall verkligheten i kapp, och förnuftet likaså. I dag är hon nyss färdigutbildad hälsopedagog med uppgift att lära andra använda sina kroppar på ett bra sätt.

När familjen Lagessons andra dotter sade hej till mamma och pappa en majdag 1991 var hon förstås lika efterlängtad och älskad som storasyster Elina hade varit några år tidigare. Fast Linda var det ändå något lite extra speciellt med: den lilla flickan var nämligen förlamad i sina ben från födseln.

Som barn till två kloka föräldrar fick hon dock från första stund lära sig att klara sig med den vilja och de muskelkrafter som hon trots allt hade fått.

ANNONS

– Mamma och pappa har aldrig gjort någon skillnad på syrran och mig, jag har fått hjälpa till hemma lika mycket som hon. Fått lika mycket skäll också, haha.

Under barndomen var det inga problem. Linda fungerade som de flesta andra ungar, bortsett från att hon hade rullstol när kompisarna körde cykel. Sedan kom tonåren och med den en växande insikt av hur hennes funktionshinder var i vägen för mycket av det som kompisarna utan problem kunde ägna sig åt. Självkänslan var inte på topp.

Egenvärdet fick emellertid en rejäl skjuts uppåt när kompisen Jessica fick henne att fundera på om rullstolssprint inte kunde vara något för henne.

Linda gjorde bra ifrån sig både på träningen och när det var tävlingar. Hon kände att hon hade hittat sin grej och fick samtidigt en efterlängtad bekräftelse. Eftersom mycket så ofta vill ha mer var det emellertid svårt att hitta bromsen när bollen väl kommit i rullning. Det tog alltså en ände med förskräckelse.

Även om det var tufft mellan varven och det tog sin tid innan Linda både förstod och tog in allvaret i det som skett, var det ändå en nyttig erfarenhet någonstans.

Livet har lärt Linda att en del saker inte går att skynda på. Kroppen måste få helas i sin takt. Desto större är tillfredställelsen när hon kan sätta igång och bygga upp muskler och kondition igen.

ANNONS

Linda pluggar på Högskolan i Halmstad. Där finns också Idrottscentrum där hon har sin tävlingsstol. Livet som rullstolssprinter innebär mycket tid på egen hand – det kommer sig helt och hållet av det faktum att de är rätt få i landet som ägnar sig åt sporten i fråga.

– Jag är min egen tränare, säger Linda som dock får bra coachning på de träningsläger som arrangeras ett par gånger om året och då hon också får träffa de andra aktiva.

Från lägenheten på Nyhem till idrottshallen är det inte många minuter. Snabbt och vant tar Linda sig från stolen in i den specialbyggda bilen och lika kvickt tar hon plats i tävlingsstolen i idrottshallen.

– Stolen är begagnad, det är enda möjligheten – en ny skulle bli alldeles för dyr för mig.

För Linda och övriga aktiva råder knapphetens kalla stjärna. Var och en får bekosta sitt material – stol och tillbehör – med egna medel. Stipendier och sponsorhjälp underlättar.

I barndomsstaden Falkenberg finns mamma och pappa som en trygg basstation att tanka omsorg, kärlek och stöd hos. I yrkeslivet har hon börjat omsätta sin utbildning till hälsopedagog i praktiken. Via IFK Halmstad har hon sedan januari i år uppdrag som friidrottstränare för personer med olika slags funktionshinder.

ANNONS

Just nu är det full rulle på alla plan. Linda fortsätter plugga, nu med inriktning media och kost. Uppdraget som friidrottstränare har också fått en förlängning och hennes egen träning funkar igen.

– Tack vare det lever drömmen om att utvecklas som idrottare vidare för att se vart jag kan åstadkomma.

– Sommaren var rätt lugn, nu är jag tillbaka på banan och redo för höstens utmaningar.

Vad som händer längre fram står öppet. Linda fokuserar som vanligt bara på vad livet har att erbjuda henne. Problem är bara något som skall lösas.

– Göteborg är en större stad. Där finns fler möjligheter både inom träning och jobb.

– Hur länge jag blir kvar i Halland som student är ännu oklart. Just nu försöker jag sålla och bestämma vilken väg jag ska ta och vilka drömmar som står på tur att uppfyllas.

Ålder: 22 år.

Bor: Halmstad.

Familj: Mamma, pappa och storasyster.

Mål med träningen: ”Målet med träningen är att fortsätta göra det jag brinner för och se hur långt och vart det tar mig.”

Mitt råd till Linda,15 år: ”Det finns så mycket jag vill säga till mig själv som 15-åring, men mest av allt vill jag ge mig själv en kram, säga till mig själv att lyssna på mig själv och min närmaste omgivning, de ser det du vägrar inse många gånger. Våga gå fel väg, våga möta din rädsla, var inte rädd att visa och uttrycka dina känslor vilka de än är. Att vara arg en dag kan vara bästa lösningen, att tillåta sig själv att vara ledsen kan vara det som gör dig glad i längden. Gå din egen väg, hitta dina lösningar. Ge upp är ett uttryck jag hoppas du aldrig lär dig innebörden av.”

ANNONS