Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lillpojken i Fåglumkvartetten fyller 60

I dag hittar vi Tomas Fåglum med ingrott smörjfett under naglarna i en cykelverkstad i Varberg . - Här trivs jag bäst, säger han samtidigt som han försöker få ordning på växelvajern till en väl använd brukscykel.
En pratstund med Tomas Fåglum bjuder många poänger, framförda på oförvanskad västgötadialekt och med glimten i ögat. Han berättar enkelt och chosefritt om sin karriär och gör minst av allt något nummer av sin bakgrund som en av världens främsta cyklister. Fast ska sanningen fram hade helst sluppit att bli intervjuad och fotograferad.
- Du vet, jag har inte skjorta och slips på mig så jag tror vi hoppar över det här, säger han när vi ringer och vill boka möte.
Den jordnära humorn ligger honom närmast och när han kommer igång berättar han lika gärna om vardagsnära händelser från uppväxten i Vårgårda som alla tuffa proffslopp han kört på kontinenten.
- Vi har även en bror som heter Åke som nog inte så många känner till. Han var med oss på ett träningspass en enda gång. När vi kom hem lade han sig att sova i sex timmar. Sedan rörde han aldrig en cykel mer, berättar Tomas med ett skratt.

Historien om de fyra bröderna Fåglum hör till de grannare kapitlen i svensk idrottshistoria. Tomas berättar att alltsammans började 1958 då en av etapperna i 6-dagarsloppet gick genom Vårgårda. Dagen efter tog äldste brodern Gösta bussen till Borås och köpte en cykel av gamle mästercyklisten Harry Snell.
- Jag var bara elva år men kommer så väl ihåg hur Gösta kom hem med en brandgul cykel. Han blev så inspirerad när han såg 6-dagarsloppet att han själv ville börja köra. Det var kicken på alltsammans.

Snart hade även Göstas bröder Sture, Erik och Tomas börjat trampa. På den tiden hette de Pettersson i efternamn men eftersom de tävlade för Fåglums CK kallades de sällan för annat än Bröderna Fåglum. Begreppet blev så känt att alla utom Gösta gjorde den lilla västgötaorten till sitt efternamn.
Gösta blev framgångsrikast av de fyra med bland annat slutseger i Giro d?Italia 1971.
- Gösta hade en fysik som inte vi andra hade. Han hade lite större motor om man säger så och det går inte att träna sig till, förklarar Tomas.

Det var i lagtempo Fåglumbröderna skördade sina största framgångar. 1967 blev de världsmästare första gången och belönades samma år med Svenska Dagbladets bragdmedalj. De försvarade VM-titeln både 1968 och 1969 och hade även spetsat in sig på att ta guld i Mexiko-OS 1968.
- Vi var väl förberedda inför OS och hade varit i Mexiko flera gånger för att vänja oss vid luften där och förhållandena i övrigt. Men så fick jag punktering och så blev det bara silver, minns Tomas.
Hur många cykeltävlingar Tomas ställt upp i har han för länge sedan tappat räkningen på. Däremot vet han med bestämdhet att han vunnit 69 lopp. Han har också räknat ut att han som tävlingscyklist avverkat 26500 mil. Det motsvarar mer än sex varv runt jordklotet.
- Ojdå, blir det så mycket. Ja, då är det inte konstigt att en har lite ont i benen ibland.

Att cykelsporten alltmer förknippas med dopning förskräcker naturligtvis den gamle proffsryttaren. Samtidigt är han övertygad om att de otillåtna medlen cirkulerade flitigt även när han själv var aktiv.
- Visst höll de på med sånt då också men kontrollerna var ju inte vad de är i dag. Vi fick pinka i en mugg efter tävlingarna men det var aldrig någon som kontrollerade oss när vi gjorde det. Det som sedan lämnades för analys kunde lika gärna kommit från någon annan.

Dopade du dig själv någon gång?
- Aldrig före en tävling i alla fall. Däremot var det en som gav mig en pastill efter en tävling i Bergamo och sade "ta den här så kan du köra bil ända till Sverige utan uppehåll". Jag tog pastillen och körde hela vägen till Falkenberg utan att knappt stanna någon gång, säger Tomas och ruskar på huvudet.

Tomas skulle inte vilja ha sin framgångsrika karriär ogjord men hade hellre varit aktiv i dag, även om tanken är hypotetisk.
- När jag höll på körde vi från februari fram till november. Det blev inte mycket ledighet då. I dag är det inte lika tätt mellan loppen men cykel är ändå den mest slitsamma av alla sporter och förmodligen är det därför det förekommer så mycket doping.
Att svensk cykel inte har något affischnamn tror han beror på att många ungdomar uppfattar sporten som alltför slitsam. Dopningskandalerna har heller inte gynnat utvecklingen. Följden har blivit att det mediala intresset svalnat.
- Uppmärksamheten var en helt annan på min tid. Plex var ju med oss överallt och Lars-Gunnar (Björklund) likaså.

Kontakten med cykelvärlden håller Tomas numera på det marginella planet. Dessutom har brödrakontakten på senare år blivit alltmer sporadisk. Något groll ligger inte i botten utan det har bara blivit så.
- Den jag har mest kontakt med är faktiskt min syster Birgitta. Hon är äldst av oss alla.
Tomas trivs med tillvaron i dag och håller igång med två - tre motionsrundor i veckan på cykeln.
- Jag är inte med i någon klubb längre utan tycker bäst om att sticka ut själv.
På dagarna jobbar han på Cykelhuset i Varberg som sonen Fredric driver sedan flera år. Tomas håller helst till i verkstaden, där trivs han bäst. Fast i dag blir det inget jobb. Det gamla cykelesset fyller 60 år och reser bort tillsammans med frugan Eva.
- Det är enklast så, men vi reser inte långt. Och vi blir inte borta så länge heller.