Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Engagerad. Herman Fältström, som har arbetat med försvarsfrågor hela sitt vuxna liv, arbetade med de svar och underlag som den politiska ledningen begärde av ÖB.

Kommendör Herman - ofta i hetluften

"Många trodde att u-båtsjakt var något nytt i Sverige"

Herman Fältström har som få sett försvarsmakten och dess utveckling inifrån. I dag, när han fyller 75 år, ingår han sedan sekelskiftet i ledningen för ett forskningsprojekt på historiska institutionen vid Stockholms universitet.
– Den 50:e boken är just på väg att ges ut. Den handlar om svensk säkerhetspolitik under kalla kriget. Dessutom skriver jag en egen liten skrift inom projektets ram om försvarets förändringar ur ett marint perspektiv under 1900-talet, berättar han i sin skrivarlya på andra våningen i Fältströmska gården i Falkenberg där han bor i dag och också är uppväxt.
Förutom Fältströmska gården ägde familjen det spannmålsmagasin som i dag är museum, rian, där säden torkades, och ytterligare byggnader. Herman, som tog studenten 1962, såg ingen framtid i familjeföretaget.
– De stora kooperationerna gynnades på de mindre företagens bekostnad, fastslår han.

Herman utbildade sig till sjöofficer på Kungliga Sjökrigsskolan i Näsbypark. Därefter var han till sjöss i tio år, huvuddelen av tiden på jagarna Halland och Småland.
– Ingen i min släkt har mig veterligen varit till sjöss tidigare. Egentligen skulle jag göra min militärtjänstgöring i Skövde, det ville jag inte, så när jag fick tag på en broschyr om sjöofficersutbildningen på Kungliga Sjökrigsskolan sökte jag dit.
Innan landstigning hann Herman med att segla jagaren Halland över Atlanten för att delta i Kanadas 100-årsjubileum 1967 i Halifax.
– Det är nog enda gången det har seglats en svensk jagare över Atlanten, säger han och ler åt minnet.
Efter sjötjänsten studerade Herman vid Militärhögskolans högre tekniska utbildning. Då hade han hunnit gifta sig med Birgitta och fått barn. I slutet av 70-talet började Herman tjänstgöra på marin- och försvarsstaberna.
– Jag arbetade med strategi, framtidsplaner och organisationsutveckling och utarbetade de svar och det underlag som den politiska ledningen begärde av ÖB. 
Mitt i smeten med andra ord. Herman vet mycket om vad som egentligen hände och skakar lite på huvudet åt minnet av den tid då den värsta U-båtsdebatten rasade.
– Många trodde att U-båtsjakt var något nytt i Sverige, men vi har hållit på sedan andra världskriget. Problemet är att vi saknade rätt teknik och resurser för uppdraget, att leta U-båtar är mycket svårt, speciellt när det handlar om så mycket vatten som omger Sverige.
Herman förklarar de tekniska svårigheterna som uppstår i saltvatten, hur ljud ändras och nyckfyllt byter bana i de olika vattenskikten.
– Det är genom ljud vi söker u-båtarna.
När den sovjetiska U-båten U 137, eller S-363 som den egentligen hette, till svenska folkets stora häpnad gled upp på en kobbe i Blekinge skärgård 27 oktober 1981 blev det liv. Besättningen uppgav att den hade kört fel, en förklaring som Herman ler gott åt.
– Vi tog aldrig besättningen till fånga, de var ju på Sovjetiskt territorium i sin U-båt. Men vi hade samtal med den. Självklart hade den inte kört så fullständigt fel, det är omöjligt att ta sig in i området utan en bra navigering. Däremot var det väl en miss när de körde upp på land.
Kobben som U-båten så förargligt hamnat på låg i Gåsefjärden, ett militärt skyddsområde utanför Karlskrona . Regeringen såg mycket allvarligt på situationen. Herman fick som expert många frågor av både journalister och beslutsfattare. Trycket var stort.

– Det var ett uppvaknande. Tidigare när vi letade U-båtar var bestämmelserna sådana att vi i praktiken inte kunde avge verkningseld, alltså skjutning med skarp ammunition för att träffa, utan förvarning. Det försvårade sökandet. Efter U 137 ändrades detta.
Just vid grundstötningen var Thorbjörn Fälldin stadsminister och i den fallstudie som Herman gjort i boken ”Högsta ledningen” konstaterar Herman att i krisen blev regeringschefen i stället för ÖB i praktiken högste befälhavare. 
Olof Palme förvånade dessutom Herman genom klart deklarera att Sverige i fortsättningen kommer att sätta in skarpa vapen om nödvändigt.
Debatten fortsatte och Herman är aningen irriterad över enligt honom en misslyckad presskonferens då massmedia fick intrycket att ljuden som lockat militären runtom i skärgården inte var från U-båtar utan från minkar.
– En missuppfattning. Vi hade fått en ny utrustning som var så bra att det till och med gick att uppfatta ljud från minkar, vilket berättades på presskonferensen. Då tidigare utrustning inte kunde registrera ljud från minkar ligger det i sakens natur att tidigare rapporter om ubåtar inte var minkar som många påstår, säger han.
Herman befordrades till kommendör i flottan innan han avslutade sin militära bana med att utveckla och bygga upp ett centrum för beslutsträning och krishantering inriktat mot försvarets högsta chefer och den högsta politiska ledningen. 
Efter pensioneringen 1998 blev Herman adviser på deltid i dåvarande Cell Network under fyra år, i försvaret hade han bland annat arbetat med it-frågor. Samtidigt engagerades han som försvarssakkunnig i Moderata samlingspartiets riksdagskansli mellan 1998 och 2007.
Han har också varit kommunalpolitiskt engagerad, först i Tyresö 1989-2008 sedan i Falkenberg 2008 till 2014 efter att ha flyttat till Falkenberg.
– Nu bor min hustru och jag i mitt föräldrahem där hustrun har ateljé och galleri och jag min forsknings- och skrivarstuga. Mina huvudintressen är familj och vänner, historia och filosofi, aktuell politik samt att läsa och skriva. Jag känner mig som en fri debattör och till del författare.