Han hade flytt från ett land som just nu förvandlas till grus, och där har nog ingenting varit värre än just nu under hans levnad.
Men det var efter en stunds pratande över en kopp kaffe som han ville ha svaret av mig:
– Vad tycker du, var det lättare här i Sverige att växa upp när du var ung?
Det var en variant på den gamla tjatfrågan om det var bättre förr, men eftersom den ställdes av någon som ännu inte till fullo begrep sig på de svenska egenheterna, så ville jag ändå fundera.
Men vem är jag att svara, uppvuxen i ett privilegierat hem, i en anständig tillvaro utan större konvulsioner. Jag minns att jag gick hem till kamraten, för övrigt i en stund i livet då kamraten hade högerarmen i gips efter att han under en gymnastiklektion hade ramlat ned från en plint och skrikande blivit liggande på golvet med en bruten arm. Vi gick i alla fall hem till honom och jag minns att jag blev illa till mods av att han svor och var oförskämd mot sina föräldrar.
Förmodligen var jag väldigt väluppfostrad också, mitt i min skyddade tillvaro. Och inte hemsöktes jag heller av större sorger, vad jag minns. Den klasskamrat som stannade hemma i sjukdom och sedan aldrig kom tillbaka var ingen närmare kompis. Men jag minns att hon hette Susanne.
Så vem är jag att svara som dessutom blev kvar rätt länge i pojkrummet med mina nördiga sysslor. Jag gick till exempel till Televerkets lokal i småstaden där jag lånade Stockholmsdelen av telefonkatalogen och slog upp adresserna till ett stort antal utländska ambassader. Jag skrev brev till ambassaderna och bad om att få mig tillsänd en tidning från deras hemländer, tidningar som jag sedan bläddrade i och sparade i en låda som en påminnelse om den stora världen. Men vad visste jag egentligen om världen?
Jag kände mig nu alltså lite ställd inför frågan eftersom den var generell och kanske inte skulle begränsas av en egen erfarenhet från tillvarons lugnare kvarter. Var det lättare att växa upp dåförtiden, på 1960-talet?
Jag svarade:
– Jag vet inte. Men en sak tror jag har blivit sämre. Jag tror att tvivlet kommer tidigare i livet i dag. Jag kan inte minnas att vi gick omkring och oroade oss för vår egen framtid. Den skulle alltid fixa sig på nåt sätt. Man blir som ung i dag mer bekymrad tidigare i livet, undrar om man ska räcka till, om man ska hitta rätt i livet. Tror jag.
Det var i alla fall ett försök att svara.
Vi skildes åt efter pratstunden.
