I januari började jag plugga i Göteborg, fem dagar i veckan. Eftersom jag bor i Varberg så uppstod ett problem. Lösningen till problemet var min största fobi. KOLLEKTIVTRAFIK.
I hela mitt liv har jag bott i stan och cyklat överallt. Jag har varit min egen dam och kunnat ta mig vart jag än velat för egen maskin när det passat mig. Full kontroll, precis som jag vill ha det. När man åker kollektivtrafik har man ingen kontroll. Man kan varken resa eller kliva av när man känner för det.
Bussresor har för mig varit synonymt med skräckfilm. “Tänk om bussen inte går och jag inte kommer hem? Tänk om jag somnar och vaknar i bussgaraget?” Med den bilden i huvudet började jag mitt nya liv som student i storstan. Jag var skräckslagen.
Jag insåg snabbt att pendling är en konst och det finns några regler att rätta sig efter om man vill smälta in:
- Det kan bli känsligt om man väljer att invänta tåget på fel plats på perrongen. Det tog ett tag innan jag insåg varför mannen med de runda glasögonen alltid blängde på mig de dagar jag kom innan honom. Jag stod helt enkelt på hans plats. Det var bara att lämna tillbaka den och hitta en egen.
- Människor tycker överlag inte om att prata med främlingar. Speciellt inte på morgonen. Men det gjorde jag, aja baja. Efter ett tag hade jag inget annat val än att köra på tiga är guld-grejen. Alternativet var att en vacker dag bli knuffad framför tåget.
Min andra vecka som pendlare fick jag på bussen till skolan ögonkontakt med en man som petade näsan. Jag stirrade storögt, som jag ofta gör när jag kommer på någon så där mitt i något lite privat. Men hoppsan hejsan, mannens finger gjorde en liten utflykt. Från näsborren, in i MUNNEN. Han tittade bort som om inget hänt.
Jag stirrade med ögon redo att hoppa ur pallet: på mannen, på fingret, på mina medpassagerare. Ingen reagerade. “Käre värld! Vi åker buss med en snorätande man! Vad ska han äta härnäst? Busschauffören?!”
Hela dagen plågades jag. “Är det värt det? Är det storstan som testar mig?” Nu, snart ett år senare, anser jag mig vara en professionell pendlare. Jag åker kollektivt som om det inte fanns en morgondag. Det finns dock några saker jag aldrig kommer kunna acceptera.
Varför kan de på perrongen aldrig släppa ut de som vill stiga av innan de kastar sig in? Och alla dessa människor, alla kroppsdofter och knasiga beteenden som man måste vänja sig vid, hur hanterar man det? Det jag vill komma till är – bara åk! Förmodligen blir det ingen skräckis, på sin höjd en thriller.
