Jag ser ett mönster. Aldrig tidigare har jag varit med om en olycka eftersom jag är snorförsiktig så fort jag lämnar hemmet. Och nu detta. Fullständigt obegripligt.
Knappt två veckor innan jul skulle jag i vanlig ordning cykla till Varbergs station för att ta ett morgontåg till Göteborg. SJÄLVKLART var jag iklädd cykelhjälm, reflexväst och reflexband och hade strålkastare åt alla håll och kanter. Det var en svinkall morgon och det var glashalt. Fast det skulle jag inse först efter mordförsöket.
Jag rullade Köpstadsvägen ner och skulle korsa Kattegattsvägen när jag plötsligt började sväva. ”Så himla märklig känsla!”, tänkte jag precis innan jag slutade sväva och föll ner i asfalten, mitt i korsningen, som en död val. Jag smackade i skallen så att det svartnade för ögonen, och min höft, min arma höft.
Där låg jag, mitt i en korsning och undrade om jag levde, jag vet inte hur länge. Då hörde jag plötsligt ljudet av en bil närma sig. ”Räddningen är här, jag kommer överleva!”, tänkte jag lättat och började grina som ett barn. Men där hade jag fel. Det var ingen räddare, det var en röv. Sakta och försiktigt bromsade bilen in. OCH KÖRDE RUNT MIG!Stax därefter kom en bil till, och gjorde samma sak. Ilskan visste inga gränser, och det var tack vare den som jag insåg att jag levde. Ingen död kan vara så arg.
Efter många om och men så kunde jag kravla iväg och resa mig upp. Allt värkte och jag var yr som tio fjortisfyllor. Jag pratade lite med Gud och lite med mig själv, tackade för att jag använder hjälm och lite sånt.
Dagen efter och i en månad framåt hade jag bokstavligen galaxer i mina braxer. Tjugofem Vintergator trängdes på min höft och lår – det var nästan vackert. Jag hade också ett tio centimeter långt blåmärke över örat där hjälmen tryckt emot. Hellre hjälmtryck än hjärntryck, som man brukar säga.
En månad senare var naturen på killing spree igen. Jag hade hämtat min son och vi skulle cykla hem. Han satt bak i cykelstolen. Då försöker naturen slå två flugor i en smäll, och blåste omkull oss! Att ge sig på mig är en sak, men ett oskyldigt barn!? Den gången klarade vi oss oskadda, men vem vet när naturen kommer försöka igen.
Nu har jag bojkottat naturen tills den ger mig en rimlig förklaring. Härmed tänker jag inte följa några naturlagar överhuvudtaget.
