Dagens kåsör: Håkan Bergström
Dagens kåsör: Håkan Bergström

Nog bör man  påminna sig tillvarons nyanser

En dag för drygt trettio år sedan åkte jag hem till Harald Forss i en Stockholmsförort för att intervjua honom.

ANNONS
|

Det är möjligen lite väl mycket begärt att Harald Forss ska vara ihågkommen av särskilt många, men han var i alla fall en särpräglad poet som under delar av sitt liv framhärdade med att skriva sitt namn med enbart små bokstäver, harald forss. Varför vet jag inte. Jag frågade aldrig, för han hade så mycket annat att berätta. Han brukade betraktas som romantiker, och själv var han lite självkritisk när vi träffades; han tyckte att hans diktning ibland varit för sockrad.

Han tillhörde de författare som under 1940-talet, och decennierna däromkring, gick under benämningen Klarabohemerna. De levde med ont om pengar i en gemenskap i Klarakvarteren i centrala Stockholm, där de med blandad framgång sålde sina alster till tidningsredaktionerna och gjorde krogarna och kaféerna till sina värmande vardagsrum.

ANNONS

När jag träffade Forss var han i 75-årsåldern, en magerlagd man med kraftiga glasögon och iklädd fluga, en person som just den dagen var påmind om dödens närvaro; han skulle strax iväg på en diktarkollegas begravning.

Han mindes dagarna då han lyckades sälja någon dikt till någon tidning i Klara, då en redaktör omedelbart tog dikten i näven, läste högt, lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen för en snabb eftertanke och sedan ringde till redaktionens kassa:

– Skalden ska väl ha en dusör?

Därvid knallade Forss iväg till kassan och kunde kvittera ut sina slantar.

– I dag tar det sex veckor innan pengarna kommer. Tekniken har inte gjort utbetalningarna snabbare och lättare, noterade Forss redan på 1980-talet.

(Om det nu över huvud taget gick att sälja en dikt.)

Möjligen en självklarhet, men den kan ju alltjämt påpekas: Även om vi lever i den snabbaste av tider, i ett stressande tempo, så är det inom vissa områden en paradoxal långsamhet och väntan, i till exempel vårdköer, telefonväxlar och vissa myndighetskontakter.

Men varför jag nu drar mig till minnes Harald Forss har en annan förklaring. Han råkar vara känd för en diktrad som också är namnet på en av hans diktsamlingar: ”Jag är nyansernas älskare.”

ANNONS

Det tycks mig som att vi just nu lever i en nyanslös tid, där inte minst den amerikanske presidenten är hemfallen åt överdrifter, skrävel och bombastiska uttalanden och där även svenska populistiska röstfiskare vill få oss att tro att vi lever i den yttersta av tider.

I sådan stund kan man i alla fall slå ett slag för nyanserna, ge dem en kärleksförklaring genom att påminna sig den där diktraden, även om den skrevs i annan tid och av andra skäl.

Harald Forss avled 1996.

ANNONS