Mina båda bröder och jag hade valt sången ”Mor lilla mor" både i dödsannonsen efter mamma och att framföras med solosång vid begravningen. Men ingen kunde nog särskilt mycket av texten, utöver den kända inledningsstrofen. Men det visade sig, när vi väl hittat texten, att den stämde väldigt väl in på vår mamma.
”Du är mig nära”, ”vart jag så ställer färden”. Det fanns ingenting som min mamma var så orolig för som när jag, och sedan med min familj, skulle ut och resa. Hon ville veta vart jag skulle, när jag skulle komma hem och höra från mig när jag var borta. Och det första samtal som jag alltid ringde när jag kommit hem var till mamma.
”Flitens och arbetets offerväg, alltid till hjälp för andra”! Det var också väldigt mycket min mamma och förstås många andras. Kan inte minnas att hon, som var ganska vanligt förr, stod och åt vid spisen. Men den första som reste sig för att hämta något, vad det nu var som eventuellt fattades vid matbordet, det var min mamma!
Min pappa betydde en hel del för att jag senare blev intresserad av nyheter och journalistik och påverkade därmed indirekt mitt yrkesval. Detta med alla nyhetssändningar i radion och senare tv:n som vi följde.
Men det var mamma som lärde mig räkna. Och det har man ju också väldigt mycket nytta av och även det har påverkat mitt val av yrke. Jag minns hur jag var med mamma i köket och hon gav mig ett måttband som jag använde ungefär som en kulram och räknade plus och minus genom att följa markeringarna. Så när jag började skolan kunde jag inte läsa men väl räkna.
Vi är bara söner min mamma fått se växa upp och bli stora. Och hon saknade säkert en dotter. Men det blev för den skull ingen genusneutral uppfostran där vi skulle få lära oss det som döttrar normalt fick. Visst fick vi väl hjälpa till med lite vardagssysslor, men längre än till att duka av sträckte sig inte hennes ambitioner när det gällde mig.
En gång försökte jag mig dock på att duka. Jag tyckte om att gå in själv i vardagsrummet, eller finrummet som det kallades på den tiden. Var väl en 5-6 år och så tog jag mig för att duka upp med den allra finaste servicen. Det gick inte minsta lilla flisa och jag var riktigt stolt över mitt verk när mamma sedan upptäckte det. Men det var förstås inte hon.
Min moster sa att Marianne, min mamma, var alltid så stolt över sina pojkar. Det sa hon kanske inte så ofta till oss. Och det gjorde nog inte vi heller till henne. Men visst var och är vi stolta över att hon vid mogen ålder (35 år) tog körkort. Alla hade inte en mamma på den tiden som kunde köra bil. Eller när hon började plugga för att få examen som vårdbiträde. Inget av detta var säkert så lätt.
Jag kommer inte längre att få några hembakta ringar av min mor. Det är en del av saknaden, men förstås inte allt, efter "Mor lilla mor".
