Dagens kåsör: Håkan Bergström
Dagens kåsör: Håkan Bergström

Lite mathistoria inför den jul som nalkas

I kokboken stod det att hela tillagningen borde klaras av på 50-60 minuter, och jag tror att jag i alla fall var färdig på dryga timmen: en styckning av kycklingar där delarna sedan bryntes, fräsning av smålök och champinjoner, ett uppkok och sedan ett småkokande med burktomater, vitt vin, vatten, vitlök och buljong.

ANNONS
|

Således en Kyckling Marengo som rätten heter i kokkonstens historia, namnad efter att Napoleons franska styrkor under revolutionskrigen lyckades besegra österrikarna vid Marengo i Italien den 14 juni 1800, varvid Napoleon firade segern med en måltid som kocken lyckades sno ihop efter tumultet. Det blev en favoriträtt för Napoleon. Sägs det.

I alla fall hade jag nu gjort en rejäl gryta. Ett av barnbarnen hade genomlidit en magsjuka och hade ännu inte återupptagit ätandet. En annan gillade riset till grytan, men tyckte att kycklingen var överskattad. Men i övrigt åt de närstående med god aptit och eftersom det också var en måltid med visst temperament och skiljaktigheter i något meningsutbyte, så satt jag efteråt med den där känslan av både mättnad och matthet som brukar konstituera en lyckad familjemåltid med barn och barnbarn.

ANNONS

Dessutom hade jag i sedvanlig ordning lagat för mycket mat. Alldeles för mycket. Vilket med ett uttryck som min salig svärfar använde kan diagnostiseras som ”Andréekomplex”, att överlasta tillvaron med ologiskt mycket mat och dryck.

Han syftade på polarfararen Salomon August Andrée som skrivit in sig i historien för den misslyckade ballongfärden över Arktis 1897, som tog livet av honom och hans två medresenärer.

Och nog kan man beskylla Andrée för att ha lastat expeditionen med 767 kilo proviant, där det var en felprioritering att ta med sig såväl lådor med champagne som några flaskor exklusivt portvin från 1837 som hade skänkts honom av självaste kung Oscar. Därtill även nödvändigheter som ål i gelé.

Nu vet vi ju hur det gick, när ballongen störtat och Andrée och de två expeditionsmedlemmarna Fraenkel och Strindberg fick ge sig ut på isen med sina slädar, i hopp om att hitta räddningen och utan den mat som de inte orkade dra med sig. De fick så småningom försöka förlita sig på skjuten isbjörn:

”Bland erfarenheter vi gjort i fråga om värdet av björnens delar må nämnas att vi funnit hjärta, hjärna och njurar särdeles välsmakande. Även tungan är väl värd att tillvaratagas. Revbenens kött är utmärkt”, skrev Andrée i den dagbok som senare hittades.

ANNONS

Och med dessa associationer ur mathistorien vill jag bara önska en god jul. Julen brukar ju vara en tillförlitlig mathelg, sällan måttfull.

ANNONS