Dagens kåsör: Malin Rockström
Dagens kåsör: Malin Rockström

"Här flinas det inget på beställning"

För ett tag sedan diagnostiserade jag mig själv med RBF. Jag tror det är en så kallad dold sjukdom. Ni vet som det brukar stå på löpsedlar: “Lider du av den dolda folksjukdomen?”.

ANNONS
|

Förkortningen står för Resting Bitch Face. Alltså, när mitt ansikte är avslappnat och inte ska visa några känslor, så ser jag skitsur och stöddig ut. Och när jag försöker le, så ser jag inte alls särskilt trevlig ut. Jag är överlag en glad skit, men med mungiporna pekande nedåt så kan det ta ett tag innan folk blir övertygade.

Att le är en kamp som jag inte har någon kontroll över. Även om det är äkta och innerligt så är det så sjukt långt mellan känslocentrum i min hjärna och ansiktsmusklerna att det sällan blir någon effekt.

ANNONS

I alla tider har jag haft svårt med ironi och sarkasm. Så fort jag nyttjar någon av dessa ädla konstformer så blir det tyst i rummet, och så kommer frågan: ”Du… skojar nu va?”. Det är helt omöjligt att veta eftersom jag både ser ut och låter likadant hela tiden.

När jag började prata med andra om RBF gjorde jag en fantastisk upptäckt. Jag är inte ensam. Halva släkten verkar lida av samma sak! Mormor berättade att hennes gamla chef dagligen gick förbi henne skrivbord och sa: ”Se inte så jävla sur ut!”. Det finns till och med forskning på ämnet. Det låter för bra för att vara sant, men det finns.

Det värsta är att jag ofta tror att jag flinar från öra till öra, för det känns så. Men så får jag se mig själv på bild och ser som vanligt ut som en sur mördare. Mitt bästa exempel kommer här: För ett par år sedan traskade jag Torggatan fram när jag fick se en tjej komma cyklande med ett stort leende på läpparna. ”Vad härligt!”, tänkte jag. ”Att hon delar med sig av sin glädje till alla runt omkring! Jag ska le stort mot henne så att hon förstår hur smittsamt det är!”. Och så log jag. Mitt största och gladaste.

ANNONS

Och poff, så var tjejens leende försvunnet. Hon tittade ner och cyklade snabbt förbi mig. ”Vad. Hände. Nu?”, tänkte jag och speglade mig i ett skyltfönster. Den synen glömmer jag ALDRIG. Mitt ansikte var hopknölat i någon slags skräckfilmsmonster-grin och mina ögon utstrålade vrede. Stackars stackars tjej. Jag måste förstört hela hennes dag.

Ska jag vara ärlig är mitt RBF inte så jädra pjåkigt ändå. Det gör att jag helt utan ansträngning kan gå runt och vara tvärtemot. Här flinas det inget på beställning eller för att göra någon tillfreds. Det viktiga är att man är snäll, inte nödvändigtvis att man ser snäll ut. Kom ihåg det!

ANNONS