Precis när man trodde att man hade läget under kontroll.
Precis när man trodde att det var en vanlig måndag på gång, med jobb och lunch och promenad och sånt.
Allt började med en oskyldig liten frö-frossa. Sommarens blommor och grönsaker liksom bara låg framför mig där i blomsteraffären och väntade på att bli hemplockade.
Det där att de ska sås, gödslas, vattnas, omplanteras innan de är mer verkliga än i fröpåsen, det glömmer jag ju alltid.
”Ska bara ha lite bönor också, ska bara ha lite sallad också.” Ska bara, ska bara, sen kommer man hem med 22 påsar nu-får-du-jobba-hela-våren.
Och för att se till att jag verkligen inte ska få en lugn stund över i maj, fortsätter jag sen på nätet. Jag blir alldeles febrig vid åsynen av en persiko-färgad aster.
Kan nästan inte andas inför solrosen ”Suntastic Bicolor Rose and Yellow”
Jag svävar högre och högre upp i mina drömmar i ett märkligt feberlikt tillstånd som bara kan sluta med en sak.
Feber.
Riktig feber.
Klassisk frossande, det värker i hela-kroppen-feber.
”Det där är ju influensa du har!” kommer kärleken hem och säger och virar in mig i fler och fler filtar där jag ligger och frossar iskyla inifrån, virar tills jag ser ut som en kåldolme.
Sen är jag stackars kåldolme hela kvällen. Och Darling får klappa mig på huvudet och vara den finaste doktorn man kan ha som kåldolme.
Sen till natten tackar jag honom för den fina omsorgen genom att vråla Lena Philipssons ”Ont det gör ont, men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan.”
”Och alla omkriiiiiing, de märker ingentiiiiing! Det gör ont!” fortsätter jag.
Och det är faktiskt helt sant. De omkring märker ingenting för där ligger Darling och snarkar så sött.
Jag hinner sjunga hela 17 refränger innan han vaknar till, beordrar mig att ta två Alvedon, som den läkare han ändå faktiskt är och jag går upp och stoppar troligtvis alla stackars grannar från att ligga vakna hela natten för att nån granne botade värk med Lena Philipsson.
Sen ligger jag vaken hela natten, börjar dagen med att nästan kräkas och ringer till Darling på jobbet på och föreslår att han ska komma hem och vabba.
Eller vakka. Skulle man kunna kalla det.
Vård av sjuk kåldolme.
Darling avböjer erbjudandet och jag kravlar mig bort till frukostbordet, lyckas göra te och äta en apelsin och ser sen snö falla utanför fönstret.
Snö! Precis när man tänkte att det skulle bli vår!
Jag säger bara det jag sagt! Februari överraskar en alltid.
