Jag vet inte om rävarna runt midsommar är extra magra. Vare sig då eller nu. Djur, natur och fauna ingår tyvärr inte bland mina intressen. Men eftersom min farfar var en klok och omdömesgill person visste han säkert vad han talade om. Och min mamma har berättat att orsaken möjligen var att jag hade svårt att få i mig av den välling som man på den tiden, i varje fall i mitt hem, blev matad med sked.
Men oavsett om det sedan har berott på andra redskap, andra förutsättningar eller något annat så är inte mager någon egenskap man förknippar mig med längre. I dag är jag om inte ”fet som en julagris” så ändå lite åt det hållet. Så många brister går att reparera, det är jag ett levande bevis på.
Varför kommer jag då att tänka på midsommar nu när vi just passerat julbordens förlovade tid. Med överdådigt ätande. Ja, det är väl just det där med kontraster, ljus och mörker, värme och kyla och som i mitt fall, mager och fet.
Mat är väldigt viktigt för mig. Om jag var kung skulle jag mycket väl kunna göra några ord från en annan Edvard (Persson): ”Go mad, möen mad och mad i rättan tid”, till mitt valspråk. För just så är det med mig. Så fasta har aldrig varit något alternativ.
Får jag inte mat i rätt tid, och det är klockan 07.00, 12.00 och 18.00, så blir jag väldigt grinig. Finns säkert fysiologiska förklaringar till detta, som låg blodsockerhalt eller annat. Men hos mig är detta beteende väldigt väl utvecklat. När det är dags, måste jag helt enkelt bara ha mat.
Det påstås att kvinnor kan vara ganska subtila när de uttrycker sina önskemål. Som att, ”ligger det inte en rastplats med café därborta”, när de är hjärtinnerligt kaffesugna. Och mannen med fortsatt hårt tryck på gasen påstås då som regel svara: ”Jo, det har du alldeles rätt i. Det gör det”.
Men allt annat än subtil är vad jag är, när jag är i behov av mat eller dryck. En kilometer till nästa rastställe. Sakta ner, sväng av och stanna. Ord och inga visor!
Fast nu gick jag lite för snabbt fram. Det är en hel del förberedelser inför ett sådant här raststopp. Jag tillämpar nämligen ungefär samma principer som man gör vid depåstoppen i formel 1.
Det får inte ödslas med tiden. Allt ska gå snabbt och effektivt. Alla ska veta vad de ska göra, någon tanka, en annan torka rutorna och en tredje göra inköpen av kaffe och bullar eller vad det nu är som önskas. Och inmundigandet får sedan ske i bilen. Under färd. Det är inte alltid så populärt, men framåt bär det!
