Du och jag, Torpar-Agda. Du och jag

Ja, det är jag på bilden. Ja, det är elva år sedan jag bytte bild. Ja, det är lite pinsamt.

ANNONS
|

Men det här med att ta en ny bylinebild är svårt för en människa född f.Kr (före kamerarevolutionen).

Ta mina ungar, till exempel.

Så fort de ser en kamera (och det gör de jämt eftersom en selfie är lika naturlig för dem som ett näs-kli för mig) så börjar de jazza runt och spexa samtidigt som de ler perfekta leenden. Eller skojiga. Eller skälmska. Eller coola. Eller också gör de ingenting. De är mer avslappnade framför en kamera än utan kamera!

Men jag.

Jag förvandlas till torparhustrun Agda som ska fotas enda gången i livet. Jag står skräckslaget uppställd framför min backstuga med håret kammat så stramt i mittbena att det ser målat ut på huvudet. Jag kniper ihop munnen för att dölja att nästan alla tänder är borta och sneglar diskret på mina två söner som står i ärvda och för stora kostymer framför mig. Jag tycker inte om ståhejet och är lite rädd för att den där svarta lådan ska typ explodera.

ANNONS

– Kom igen nu mamma, släpp loss! säger dottern och slänger med håret.

Jag ler. Stelt.

När jag var lika gammal som mina barn fanns det bara en sak som gällde. Tonårstidens viktigaste dokument. Viktigare än bibeln för den troende, viktigare än listan över Schweiz alla kontonummer, viktigare än Putins alla register på alla väljare i hela världen.

Skolkatalogen.

Kan man ens förmedla känslan till dem som är födda e.Kr?

Hur diskussionerna om vad man skulle ha på sig (Levisjeans eller Levisjeans) kunde pågå i veckor? Hur man gick till skolan med en osynlig skoliosställning i ryggen för att inte ett hårstrå skulle lägga sig fel?

Och sen: kvalfull väntan. Och ännu mer väntan. Tills ryktet flög i korridorerna: ”De nya katalogerna finns på elevrådsexpeditionen!”. Dit man inte fick gå.

Lättnaden om man såg normal ut. Triumfen om man såg bra ut. (Hände dock inte mig så ofta på grund av Torpar-Agda fanns redan då.) Och sen detta tittande, nötande, bläddrande, trånande, jämförande, klottrande. Mina barn vill inte ens ha en skolkatalog. De har bilder på alla de vill ha bilder på ändå. På snääääpchäät.

Men jag vet! Jag vet att en dag kommer de titta på varandra och säga: ”Minns du när vi bara hade Snapchat och Instagram. Hur ska våra barn någonsin förstå hur det var?

ANNONS

Då ska jag skrocka, likt Torpar-Agda, 82.

Tills dess är jag helt nöjd med min nya bild. Det är bra, för jag tänker inte byta på ett tag.

ANNONS