Dagens kåsör: Malin Rockström
Dagens kåsör: Malin Rockström

”Dagen blev bra ändå, jag sitter här och lever”

Jag skriver detta på ett tåg mellan Göteborg och Varberg. Med en penna, på ett papper. Jag har ingen aning om vad klockan är och ingen, förutom jag själv, vet var jag befinner mig. Det är en skrämmande känsla, men samtidigt en ganska skön sådan.

ANNONS
|

Min dag började klockan fem i morse. Jag skulle åka extra tidigt till Göteborg för att följa med min praktikplats till Hälsö. Det var en glad Malin som steg ur sängen. Lugn och med full kontroll. När jag en stund senare klev på tåget och skulle koppla in mina hörlurar i min mobil så ställdes hela min värld på ända. Jag hade glömt mobilen hemma!

Från filbunke till Munchs Skriet på en sekund. Min första tanke var att jag förmodligen inte skulle överleva resan eftersom jag skulle tvingas lyssna på alla ljud och människor omkring mig. (Löjligt men sant.) Nästa tanke som drabbade mig gjorde mig mer stressad än den annalkande döden – jag kunde inte ringa någon. Och ingen kunde ringa mig.

ANNONS

En superhärlig känsla när man befinner sig i en sommarstuga mitt ute i skogen under semestern. En svinjobbig känsla när man är helt beroende av att kunna kontakta andra. Vilket jag var. Jag skulle bli upplockad på centralen på en lite oklar plats vid en lite oklar tid, och allt byggde på att jag skulle höra av mig när jag var framme.

För mitt inre spelade jag upp alla möjliga scenarion. Jag såg min mobil ligga hemma och ringa medan min kollega förgäves försökte nå mig för att berätta att hon blivit sjuk och inte kunde hämta mig/att hennes bil inte startat/att resan var inställd och så vidare.

Jag försökte minnas om jag sett en telefonkiosk på centralen. Sen slog det mig att jag inte har använt en sedan Liseberg 1997 och inte har den blekaste om hur man gör. Tar den kort? Jag var i upplösningstillstånd, hur skulle jag kontakta min kollega!?

Då tittade jag lite till höger om mig i tågsätet. Där satt en kvinna med en mobil i handen. Jag kände väldigt mycket längtan efter den där apparaten. Så jag tog mod till mig och frågade om jag fick låna den. Det fick jag absolut, och två minuter senare så var allt så löst det kunde bli! Jag överlevde tågresan, blev upplockad och anlände till Hälsö utan problem. Men känslan hängde i. Naken och helt utan tidsuppfattning eftersom mitt armbandsur gick sönder förra veckan.

ANNONS

Dagen blev bra ändå, jag sitter här och lever. Det går jättebra att vara utan mobil, eftersom alla andra har en. Och det var riktigt skönt att vara i fred. Jag kanske ska glömma den lite oftare och rota fram min gamla mp3-spelare istället.

ANNONS