Fläsksöndagen, ett par dagar före fettisdagen, ingår också i fastlagen – uppladdningen inför den 40 dagar långa fastan.
Själv ägnade jag fläsksöndagen mest åt att lunka omkring i morgonrock hemma i lägenheten, en avslutande återhämtning efter en februariinfluensa som varit en smula hänsynslös. Numera återställd.
Snart därefter hade jag besök av yngsta barnbarnet, snart tvååriga Iris, som jag förärade en semla. Hon angrep den genom att snabbt lägga hatten åt sidan, började bearbeta grädden med en betydande aptit. Det var måndagsförmiddag dagen före fettisdagen, och det föreföll som om semlan var en nyhet för henne, en mindre hälsosam utsvävning som förgyllde en något gråtrist vardag.
Hon grävde sig ner i grädden med skeden och lyckades nå kontakt med den innersta hemligheten, mandelmassan. Hon fick smak för sötman, och såg lika överväldigad ut som om en bergsprängare just hade gått rätt på en guldfyndighet i berget, en underjordisk åder av sällan skådad kraft. Hon liksom vek undan grädden för att just komma åt smaksensationen i semlans inre.
Jag satt på första parkett, beskådade denna underhållande erfarenhet som var en påminnelse om originalupplevelsens kraft.
En första semla. I alla fall en av de allra första semlorna.
Om man börjar bli blind för vardagens sensationer, blasé på enklare upplevelser, så får man en stund gå i tvååringens lära, ta del av hennes upptäckter.
Nåväl, fettisdagen är förbi.
Och något kan man i alla fall säga om greve Johan Gabriel Oxenstierna, det sena 1700-talets skald och riksmarskalk som uppenbarligen tog intryck av kung Adolf Fredriks påstådda öde, att denne skulle ha ätit ihjäl sig på semlor. (Vilket var en förenklad sanning, eftersom kungen dog i ett slaganfall efter en gigantisk måltid, där just semlans skuld var begränsad.)
Men Johan Gabriel Oxenstierna föreslog i alla fall, hur allvarlig han nu var, att fettisdagen skulle avskaffas och att semlan skulle ”drivas i landsflykt ur Sverige sedan den begått kungamord”.
Det kravet tycks aldrig ha fått något fäste.