Dagens Kåsör: Malin Rockström
Dagens Kåsör: Malin Rockström

”2012 var jag redo för ett nytt försök”

Året var 1998 och pappa hade efter åratal av tjatande övertygat mamma att skidsemester är lajbans. ”Du behöver inte åka, du kan sitta och sola dig!”

ANNONS
|

Att snön skulle vräka ner varenda dag kunde pappa faktiskt inte veta när han bokade resan. Mamma var inte nöjd. Jag var tio år och skulle gå i skidskola. Eftersom det var sent på säsongen fanns det bara privatlärare. Skidläraren hette Micke och han var inte jättepedagogisk. För att sammanfatta så låg jag mest i backen medan Micke stod och flirtade med tjejerna i liftkuren.

Åren gick. Jag träffade min skidåkande sambo Andreas, och 2012 var jag redo för ett nytt försök. Vi begav oss till Ulricehamn tillsammans med två vänner. Den här gången hade jag en bra lärare, jag fattade galoppen och blev snabbt lite kaxig. När ”tyngden på dalskidan, älskling” och allt det där satt så var jag redo för den RÖDA BACKEN.

ANNONS

Det kunde, på allvar, blivit min död. Jag körde på en isfläck och dödsramlade. Bindningarna löste inte ut och jag snurrade runt som en helikopter. Tack vare änglavakt och kraftig benstomme klarade jag mig lindrigt undan, men till min stora skäm fick jag åka snöskoter ner med min räddare, Ulrik. Ulrik i Ulricehamn, jag är dig evigt tacksam.

Nu i januari var det dags igen. Vi åkte till Ulricehamn med vår treåring, en vän och hans treåring. Barnen hade aldrig åkt innan och jag visste att det kunde gå precis hur som helst. Jag klargjorde för ressällskapet att jag inte kunde räknas som vuxen den här dagen. Åtminstone inte så länge jag hade pjäxor på mig.

Jag äger ingen skidoutfit så jag lånade ihop. Iklädd pappas lila termobyxor från OS i Lillehammer 1994 och mammas gamla röda dunjacka gjorde jag entré. Ulricehamn höll andan. Backarna var brantare än någonsin, men jag kände att jag hade koll. Jag gick upp ett par steg i barnbacken och kastade mig ut. Backen tog slut på bredden nästan direkt och jag hade glömt hur man svänger. Så jag lade mig ner.

Jag fylldes av den 20 år gamla känslan av att ha blivit övergiven av Micke, men fick av mig skidorna och gick ner till plan mark där sällskapet väntade. Barnen hade redan tröttnat och jag tog gladeligen på mig att vara lektant så att de kunniga fick åka en stund. Mitt liftkort blev aldrig använt.

ANNONS

När vi kom hem sa vår son ”Jag tror jag ska åka skidor när jag är fem år. Då förstår jag att det är roligt.” Den ungen ska tvångslära sig – varje år! Hans moders icke-skills ska inte stå i vägen för hans framtida skidutflykter, så som min moders snöhat begränsade mitt lärande.

ANNONS