I skogen blir Ulf Nilsson religiös

När jag stryker de 400-åriga småländska urtallarna i Norra Kvills nationalpark över barken då mår jag bra. Skogen är min kyrka - den är så nära en religiös upplevelse jag kan komma.

Nu på söndag fyller Ulf Nilsson från Träslövsläge 80 år. Han kan se tillbaka på ett liv präglat av hårt arbete, den fattige statarpojken som tack vare envishet och uppfinningsrikedom klarat sig väl i livet.

En strålande vacker februaridag rullar vi längs snöiga vägar mot Stegared i Hallands inland.

– När ni kommer till trevägskorsningen strax innan Åkulla är ni framme, instruerar Ulf Nilsson på telefonen. Titta efter ett rött såghus och en timmerstuga.

Och visst, där ligger den ju, Ulf Nilssons skötebarn, ramsågen i Stegared. Hallands enda och en av Sveriges mycket få fungerande ramsågar. Vi får en rundtur av den stolte ägaren.

– Jag köpte stället 1980. Här hade tillverkats smördrittlar fram till på 60-talet. Byggnaderna var i ett bedrövligt skick och revs direkt men nu står ett nytt såghus på samma plats. Själva ramsågen skaffade jag i början på 2000-talet och renoverade från grunden.

Hela härligheten drivs med vatten från bäcken intill, ibland med lite hjälp av ett dieseldrivet aggregat. Ulf trycker på olika knappar och skrattar belåtet när hjulen börjar snurra med ett dån. En riktig pojkleksak. Ett par hundra stockar förvandlas här till plank på ett år. Att bevara ramsågen är en kulturgärning som Ulf Nilsson med rätta är stolt över.

Av stockar är också den intilliggande timmerstugan rest av eget hugget virke. Allt, från de nogsamt ihopfogade knutarna till kökssnickerierna, är Ulf Nilssons verk. Vi går in för en kopp te och en pratstund som skall visa sig bli en liten lektion i svensk 1900-talshistoria.

Ulf Nilsson föddes år 1933 i Östergötland. Pappa var ladugårdsförman på säteriet Bjärka-Säby. Mamma var hemma och tog hand om barnen som efterhand blev hela tio stycken. Som brukligt på denna tid flyttade familjerna ofta i jakt på drägligare villkor.

- Den längsta tiden, 12 år, bodde vi på Lidhems säteri utanför Växjö.

Ulf minns sin barndom:

– Jag gillade att arbeta med händerna och brukade hänga i gårdssnickarens verkstad. Redan innan jag började skolan tillverkade jag verktyg, hyvlar och sågar.

Efter 7 år i folkskolan var det dags att klivet ut i verkligheten. Någon konfirmation blev det inte för Ulf Nilsson som redan bestämt sig: det här med religion var ingenting för honom. Arbetarförfattarna var betydligt intressantare än Bibeln. Ett beslut som väckte viss uppståndelse i det kyrkliga Småland.

Tillsammans med ett gäng likasinnade grabbar började Ulf Nilsson arbeta i skogen. Det var ett fritt liv med smak av äventyr. Särskilt minns han tiden på Huseby, där en av samtidens stora skandaler utspelade sig kring godsets ägare, den excentriska fröken Florence Stephens.

– Stackaren, hon blev lurad på allt, säger Ulf Nilsson och skakar på huvudet.

Och mer äventyr skulle det bli.

-Man ville ju se världen och det enda sättet för en fattig grabb var at ta hyra på en båt. Så jag mönstrade på i Kalmar, traden gick till Medelhavet. På den tiden kom man ju iland - jag minns särskilt Grekland. Men någon flicka i varje hamn var det inte tal om. Jag var alldeles för blyg.

Lumpen gjordes på Ing 2 i Eksjö. Ulf Nilsson blev mönstrad malaj eftersom han förlorat ena ögat i en olycka, men lyckades ändå få utmärkelser i orientering och skytte. Tävlingsinstinkten har han haft nytta av i hela sitt liv.

Den lista Ulf Nilsson knåpat ihop över sina olika arbeten visar på en rastlös och vetgirig karaktär på jakt efter nya utmaningar. 34 stycken olika arbetsgivare går det att räkna ihop och då har han ändå hoppat över några. Själv beskriver han sig som tekniskt nyfiken, villig att lära och äventyrlig i positiv bemärkelse. En milstolpe blev utbildningen till ingenjör.

– Jag var 26 år och tänkte att jag borde ta tag i mitt liv. En kamrat hade just tagit sin examen och jag tänkte; kan han så kan jag. 1962 var jag färdig med utbildningen på Karlskrona tekniska läroverk. Jobb fanns det hur mycket som helst, det var inte som idag. En annan milstolpe kom några år senare då Ulf Nilsson börjat jobba på Sveda i Varberg. Då träffade han blivande hustrun Anita och snart hade sönerna Rikard och Henrik kommit till världen.

– Vi träffades genom gemensamma bekanta. Hon undrade nog vad jag var för en figur, för det berättades om mig att jag hade humrar i badkaret. Och det var alldeles sant, på den tiden fiskade jag mycket hummer och de jag inte kunde bli av med med en gång hamnade i badkaret.

1971 inköptes huset i Träslövsläge för den facila summan av 105 000 kronor och där har familjen Nilsson bott sedan dess. Ulf har varvat anställningar med eget företagande och konsultjobb. Inriktningen har legat på vattenkraft och sågverk, och det mycket framgångsrikt. Ulf är numera en välbeställd man.

Att fylla 80 är ingen stor sak. Ulf Nilsson har fortfarande projekt på gång och ingen svårighet att fylla dagarna. Den som tittade i tidningen den 9 februari hittade det något mystiska budskapet ”bortcyklader” under rubriken födelsedagar.

– Själva firandet skjuter vi upp till sommaren då jag slår mig ihop med en broder som också fyller jämnt. Och kalaset hålls på östkusten.

80 år är ett långt perspektiv. Ulf Nilsson växte upp i ett Sverige som ännu var fattigt och underutvecklat men som så småningom förvandlades till ett av världens rikaste länder med hjälp av naturtillgångar, uppfinningsrikedom och hårt arbete. Idag ser framtiden dystrare ut. Ulf funderar.

–Jag tror inte att människor idag är lyckligare. Det är en ständig jakt på prylar och framgång. När jag växte upp var kraven inte så höga. Att köpa en cykel eller en klocka var en stor sak, något man fick tänka igenom ordentligt. Idag lever många över sina tillgångar, man vill ha allt på en gång.

När han tänker tillbaka på sitt liv är han mest stolt över de duktiga sönerna och de fyra barnbarnen och över att han hjälpt till att bevara ett stycke svensk industrihistoria. Är det något han ångrar så är det att han inte satte sig på skolbänken tidigare. Men i stort sett är han nöjd.

– Att bli äldre är aldrig roligt. Man får sina krämpor. Men jag försöker att vara stoisk, ta dagen som den kommer. Något som är bra är att man inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tycker längre.

Nå, vad händer framöver i entreprenören Ulf Nilssons liv?

– Nja, jag klurar på att köpa en skogsfastighet. Det är bättre än att ha pengarna på banken - pengar ska arbeta. Och då kunde jag ju få utlopp för en gammal yrkesdröm, att bli skogvaktare. Fast vi får se vad min fru säger...

Vem vet? Kanske blir det så att cirkeln sluter sig. Att livet börjar och slutar med skogen. Den enda helgedom Ulf Nilsson känner sig hemma i.

Lotta Bergström