Faktum är att Zolas talekonster nått så långt som till amerikansk tv där de skapade nyheter för några år sedan. I dag har Zola lämnat rampljuset i USA bakom sig och lever ett mer undanskymt liv i halländska Åskloster. Och hur i hela friden hamnade hon där?
– Jag träffade min blivande make på internet, blev kär och flyttade till Sverige, berättar amerikanska Hilary. Jag sålde allt jag ägde men Zola fick följa med på resan. Hon är min allra bästa vän.
Hilary Frihd har ett minst sagt äventyrligt liv bakom sig där det meningslösa våldet gått som en röd tråd. Hon föddes 1969 i Kansas City Missouri. Mamman, som var polioskadad, arbetade som pianolärarinna och konstnär, fadern var polis. Hilary var en riktig pojkflicka som hellre åkte skateboard och klättrade i träd än lekte med dockor. Det kostade henne en bruten fot som fortfarande gör sig påmind.
– Det hindrade mig inte från att åka, skateboarden var mitt stora intresse. Den och gitarren.
Vid 16 års ålder träffade hon Larry, mannen som skulle bli far till hennes barn. Men Larry hann aldrig se sin son. Han blev, helt oförskyllt, nedskjuten vid ett gängbråk i stadens slumkvarter.
– Larry var min första stora kärlek. Han var på fel plats vid fel tidpunkt, konstaterar Hilary sorgset.
Hon blev ensamstående mor till en liten son med allt vad det innebar av slit för att få vardagen att gå ihop.
– Jag jobbade två heltider för att ha råd att skaffa mig och barnet en lägenhet. Mamma passade honom när jag arbetade.
Men det skulle inte bli något familjeliv för Hilary. Hon fråntogs vårdnaden av sitt barn på oklara grunder.
– Jag misstänker att det var min mormor som låg bakom. Hon var en kvinna med sin egen märkliga agenda och hon tyckte inte om mig… Jag hade inte råd att överklaga beslutet, men jag försökte träffa min son i smyg så ofta jag kunde.
Som om detta inte skulle vara nog attackerades hon av en svartsjuk pojkvän, resultatet blev en svårt sargad arm.
– Läkarna ville amputera, men det ville inte jag. I dag har jag tränat upp känseln relativt bra.
Mitt i all sorg fanns det stunder av lycka också, spelningarna med ”Bobs Basement Band”. Hilary skrev texter och bandet hade viss framgång.
– Vi spelade på klubbar och privata fester, det gick riktigt bra för oss. Dagtid fortsatte jag med att jobba som lagerarbetare på stormarknaden Walmart och som telefonförsäljare.
Ungefär i den vevan, i mitten av 1990-talet, började kvinnorna att försvinna från Independence Avenue, gatan där de prostituerade håller till i Kansas City. En efter en hittades de i Missouri River, döda och illa sargade. Dåden skulle komma att kallas ”Independence Avenue Killings”. Hilary kände en av de mördade kvinnorna, och visste också att hon känt sig hotad av en man.
– Jag hade mina misstankar om vem som var mördaren och det sade jag också till polisen. Men de kunde inget göra utan bevis.
Det vittnesmålet skulle sånär kosta Hilary livet. Hals över huvud fick hon fly till Texas, för att komma undan mannen som ville tysta henne. Än i denna dag har ingen gripits för morden i Kansas City, men Hilary är säker på sin sak.
– Jag vet att det var han, förhoppningsvis är han väl död vid det här laget…
Så följde några år av intensivt arbete för Hilary. I Dallas gjorde hon sig ett namn som ansiktsmålare och webbdesigner och hade råd att köpa ett hus. Hon kunde erbjuda ett hem åt sin son som nu var stor nog att avgöra själv var han ville bo. Tilläggas kan att han i dag är 25 år och går i mammas fotspår, han siktar på att bli dataprogrammerare.
– Vi håller kontakt via internet och Skype, jag är så stolt över honom.
På nätet träffade hon också en svensk man från Varberg. 2008 flyttade Hilary till Sverige, Halland och Åskloster. En betydligt lugnare del av världen.
– Jag älskar Sverige. Här finns så mycket orörd natur. Jag är mycket ute och vandrar längs kusten, bekantar mig med fåglarna, njuter av havet och den friska luften. Det fungerar som min terapi efter allt jag upplevt.
Hemma i vardagsrummet ligger travar av tavlor som förhoppningsvis ska kunna visas upp för allmänheten någon gång.
– Det började i Dallas med att jag ville få folk att hitta till min hemsida. Jag målade min motorcykel, jag målade mina husväggar och lade ut det på nätet. Så småningom övergick jag till ansiktsmålning, något som är mycket större i USA än i Sverige. Jag målade till Halloween och till födelsedagar och hade gott om jobb.
Och blev det färg över så var det ju synd att den skulle förslösas, Hilary satte igång med att måla tavlor. Märkliga bilder, kanske skulle man kunna kalla dem för naivistisk expressionism. Konst som berör.
– Att måla är lite som en resa där man inte vet var den slutar. Det blir vad det blir helt enkelt. Ibland otäcka bilder med monster och zombies, ibland mer romantiska, vackra bilder. Det händer också att jag försöker berätta en historia, protestera mot sånt jag tycker är fel.