Ett otyglat och fritt liv passar Axa och Johanna

Med ett pekfinger på vardera sidan av Axas bringa får Johanna Lundqvist sin häst att backa bakåt i hagen, utan tyglar och stora åthävor.

– Ston är ganska envisa men det är jag också. Hon tog över ett tag eftersom jag var en alldeles för dålig ledare. Men så började jag ta lektioner för Jörgen Schwartz och tränar Axa mycket från marken. Nu står hon still där jag ställer henne.

Det är känsla, mer än tanke, som gäller när Johanna arbetar med gårdens hästar. Det är bra för dem – och bra för Johanna, särskilt att kunna göra det en stund mitt på dagen när hon behöver en paus.

– Hästarna gör att jag klarar stress på ett helt annat sätt, säger hon.

Ridit har hon gjort sedan tioårsåldern och drömmen om en egen häst har alltid funnits där. Samma sak är det med det kreativa skapandet, något som har följt henne genom alla år och som hon nu kan ägna sig åt dagligen genom företaget Nolsa Creo, som fyller ett år i dagarna.

Genom Nolsa Creo hjälper hon andra företag med visuell marknadsföring. Hon arbetar med innehåll till webbsidor och tryckt material och designar även logotyper. Två gånger i månaden levererar hon illustrationer till tidningen Kvällsstunden. Dessutom tar hon bröllopsbilder, familje- och gravidfoton och hästbilder åt privatpersoner.

Eget, fritt skapande finns det också utrymme för inom företaget. I våras ställde hon ut sina målningar i ladan och tanken är att hon ska fortsätta med det och kanske även erbjuda andra en kreativ plats på gården.

– Jag skulle gärna arbeta med kreativitet och läkande i kombination. I allt jag gör vill jag förmedla en känsla. Många som såg utställningen blev väldigt berörda.

Johanna är uppvuxen i ett hem präglat av antroposofin. Hon gick på waldorfskolan Kristofferskolan i Bromma hela sin grundskole- och gymnasietid. De teoretiska studierna hade hon svårt för men det fanns mycket utrymme för kreativitet.

– Hemma hade vi ingen TV. Jag satt och ritade istället, berättar Johanna.

Drömmen var att bli konstnär.

– Men jag vågade inte satsa på det yrket, det är för osäkert. Istället började jag läsa konstvetenskap i Lund. Det blev en fil kand till slut, säger hon.

Tanken att bli lärare föddes och Johanna kompletterade konstvetenskapen med studier i religion och samhällsvetenskap för att kunna undervisa i fler ämnen än bild. Universitetsstudierna kändes lite som en revansch – hon klarade visst det teoretiska! – men samtidigt saknade hon det kreativa. Därför gav hon sig själv två år med foto, teckning, måleri, keramik och grafik på Österlens folkhögskola.

– Där började jag få självkänsla i mitt skapande. Men jag hade en tung ryggsäck att bära och till slut kom allt i kapp mig.

Det hände när hon just påbörjat utbildningen på Lärarhögskolan i Mölndal. Johanna kraschade och blev sjukskriven för utbrändhet. Räddningen blev två vistelser på kursgården Baravara i Dalarna.

Under rehabiliteringen fick hon anställning på Föreningsrådet. När hon ansågs fullt arbetsför igen blev det timmar på Hallands länsmuseum för att sedan få en praktik på Beta Pedagog i Skällinge. Där fick hon testa att arbeta med grafisk design och produktfotografering.

Vägen till större självkänsla och bättre mående tog flera år och har kantats både av glädje och sorg. Johanna hittade sin Roger redan under åren i Lund och de har bott på hans mors föräldrahem sedan 2005, först under somrarna och senare permanent. Tillsammans har de fått tre barn – två levande flickor och en flicka som dog i slutet av graviditeten.

– Jag födde henne ändå på vanligt vis och kunde ta till mig barnet som jag visste att jag skulle begrava. Det är jag väldigt tacksam för att jag kunde göra, säger Johanna och fortsätter:

– Men det var en tuff tid. Vi förlorade henne den 26 januari 2012 och jag blev gravid igen nästan direkt. Det gjorde att jag gick och var gravid i över ett år.

Den svåra upplevelsen har stärkt banden mellan henne och Roger men sorgen kommer de att få leva med. På logväggen hänger en tavla som har fått titeln ”Den 26 Januari”. Motivet är ett sto med kastat föl.

– Den säger väl allt, säger Johanna.

Och ändå. Johanna mår bra i dag och känner att hon som egenföretagare på landsbygden för första gången i livet har hittat sin grej, en tillvaro där hela hon får rum.

– Jag har ingen åldersnoja alls och absolut ingen önskan om att vara tjugo år igen! Och jag kommer att fira med en stor fest. Här har vi ju lokaler till det!

Karin Hylander