I veckan var det 100 år sedan Eric Gustaf Alfred Emanuelson, som var den store revypappans fullständiga namn, föddes. När han kom till världen på Hamringe gård i Stafsinge den 5 augusti 1908 hade familjen redan tre barn. Äldst var Ellen och därefter kom Artur och Valter. Senare skulle Eric även få en lillebror som fick namnet Bertil.
- Familjen flyttade till Varberg när Eric bara var tre år ungefär och därför tror jag att han alltid betraktade sig som Varbergsbo, säger Kerstin som i höst fyller 86 år men ser ut att vara åtminstone 10 - 15 år yngre.
När Eric slutat skolan började han arbeta på Gunnebo. Eftersom han visade tydliga prov på framåtandra erbjöd företaget honom ingenjörsutbildning men den glade gamängen valde att stanna bland arbetarna på golvet. På fritiden var han en flitig gäst på dåtidens nöjesinrättningar i Varberg och genom sitt fördelaktiga utseende och charmiga sätt fick han sällan nobben när han bjöd upp. Det var också på dansgolvet som han träffade sin blivande fru.
- Han kom och bjöd upp mig när jag var på Sunds på Getterön och dansade. Jag var bara 15 år och han var 14 år äldre. Ja, snälla nån som det kan bli, säger Kerstin med ett skratt.
Eric var inte bara en stor humorist. Han var fyndig och kvicktänkt, hade lätt för att uttrycka sig, var snabb i replikerna och dessutom sjöng han bra. Dessa egenskaper förde honom allt närmare nöjets estrader och 1942 gjorde han allvar av sina planer och satte upp sin första revy. Den hette "Snödrivan" vilket var ett passande namn, eftersom vintern detta krigsår var sällsynt kall och snörik.
- Eric skrev all text och musik själv, det gjorde han till alla sina revyer. Han hade lätt för att hitta melodier men kunde inte noter så dem skrev Nisse Holmström ner, berättar Kerstin Emanuelson.
Varje nyår till långt in på 1950-talet presenterade Emanuelo, som med tiden blev ett välkänt artistnamn även utanför hemstaden, en ny revy. Varbergsborna skrattade så de kiknade och vid ett tillfälle skrev en recensent "Emanuelo - Varbergs revypappa - måste vara ett universalgeni".
Revyerna var påkostade och innehöll ofta balettnummer av hög klass. Utstyrseln och scenkläderna var eleganta och en stor orkester stod för musiken. Praktiskt taget alla som medverkade var lokala förmågor. Skämten kunde vara bitska men aldrig plumpa. Många av dåtidens personligheter i Varberg fick finna sig i att bli gisslade men det var sällan någon tog illa upp. Istället kunde de sätta en ära i att figurera i Emanuelos revynummer.
- Eric slet hårt med sina revyer. Speciellt när han var inne i en skrivarperiod var han tystlåten och grubblande. Då var det bäst att hålla sig undan, minns Kerstin.
Enligt Kerstin blev 1949 års revy, som hade det fyndiga namnet "Här fattas inga fel", den mest uppskattade. Vid den tiden hade Emanuelos revyer blivit så etablerade och uppskattade att alla ville försäkra sig om en biljett. Före premiären var redan tre föreställningar slutsålda.
- Jag tror det var den gången det var så lång kö när förköpsbiljetterna såldes. Om jag inte minns fel sträckte sig kön ända bort till Capitolbiografen. Det var sånt kaos att den lokala polisen i Varberg inte redde ut situationen utan fick begära förstärkning av statspolisen i Göteborg.
Ryktet om Emanuelos framgångar spred sig ända till huvudstaden. Vid ett tillfälle skickade Stockholms-Tidningen två nöjesreportrar till Varberg för att skriva om revyn. De blev helt lycksaliga av vad de fick se och höra och försökte efteråt övertala Emanuelo att sätta upp föreställningen i Stockholm.
- Det var naturligtvis smickrande men Eric nappade aldrig på erbjudandet. Han hade ju sitt vanliga jobb att tänka på också och tyckte det skulle bli alldeles för påfrestande att köra föreställningen även i Stockholm.
Bland de lokala förmågorna som Emanuelo anlitade märktes Bertil "Lången" Ohlsson och Gunnar "Spiken" Karlsson som var ett årligen återkommande radarpar på scenen. De var också sångarbröder i Varbergs kvartettsällskap där även Emanuelo var med.
Förutom sin fru lät revykungen även äldsta dottern Maria och sonen Robert vara med på scenen. Maria heter sedan länge Scherer i efternamn och är i dag en etablerad författare, krönikör, journalist och programledare.
- Jag var nog bara fem år när jag fick vara med på scenen första gången. Det var naturligtvis jättespännande och jag minns att jag bland annat sjöng "Jag en ensam badgäst är" som pappa skrivit åt mig, berättar Maria Scherer.
Vid sidan av sin civila anställning och när inte revyskrivandet pockade på för mycket, ryckte Eric Emanuelson ibland in som journalist. När Hallands Dagblads Varbergsredaktör Reino Ringborg var inne i en svacka ställde vännen Emanuelo upp och höll ställningen på redaktionen.
Årsskiftet 1959-60 lämnade Emanuelo och hans familj Varberg och flyttade till Göteborg. Därmed var också Varbergs revyepok definitivt över och Eric Emanuelson gav sig in i en helt ny bransch och blev framgångsrik fastighetsmäklare med eget kontor på Avenyn.
- Eric kunde sälja vad som helst. Han började med två tomma händer när vi kom till Göteborg men blev med tiden ett etablerat namn i fastighetsbranschen, säger Kerstin Emanuelson som sedan drygt tio år tillbringar någon månad varje sommar i Varberg.
