–Jag har bara velat arbeta med ord, men att själv bli romanförfattare var inte min grej, säger hon.
Maj Sjöwall möter upp på sitt favoritlokus i Malmö, Bullen. Hit går hon för att ta en öl eller ett glas vitt och förhoppningsvis prata med likasinnade. Kroglivet är en del av hennes frihetsbehov, säger hon. ”Man kommer och går som man vill och pröjsar för sig själv”.
Tidigt bestämde hon sig för att inte skaffa några barn som band henne. Trots det fick hon dottern Lena när hon bara var tjugo. Och några år senare kom sönerna Tetz och Jens. Sedan dess har familjen utökats med fem barnbarn och två barnbarnsbarn.
–I|dag är jag väldigt glad över att jag har dem. Familjen betyder jättemycket för mig. Vi har mycket roligt ihop.
Det har gått fyrtio år sedan Maj Sjöwall och Per Wahlöö gav ut sin tionde och sista bok i serien ”Roman om ett brott”. Till skillnad mot många andra deckarskribenter lade paret stor möda på att beskriva politiska strukturer, klasskillnader, orättvisor, och inte minst polisarbetet som ansågs mycket trovärdigt. På det en dramaturgi som har berömts många gånger om.
Bokserien har i dagsläget översatts till ett tjugotal språk och getts ut i lika många länder. Totalt figurerar poliskommissarie Martin Beck i 39 filmer, många av dem med nyskrivet material. Och Maj Sjöwall har krönts till deckardrottningen med stort D.
–För mig känns det rätt främmande. Och någon kändis har jag heller aldrig varit. Den mesta berömmelsen har kommit nu.
–Då när vi skrev böckerna handlade det mer om att våga göra det - vi hade ju tre barn att försörja. Men kul hade vi, och arbetade gjorde vi. Och böckerna kom år efter år.
Om du ser tillbaka på den Maj du var då, hur skulle du beskriva dig själv?
–Mitt självförtroende var väldigt skört. Kanske var det därför jag tyckte om att umgås med pojkar för jag var ju väldigt söt och fick bekräftelse av dem. Jag var mycket på Nalen och hängde med Lasse Forssell, Slas och Per Rådström. Jag lärde mig mycket av dem. De accepterade mig men egentligen var det ingen av dem som lyssnade på mig.
I och med böckerna växte självförtroendet. Men efter sambon Per Wahlöös död upphörde lusten att skriva böcker.
–Min grej var ord, läsa och skriva, men inte sitta alldeles ensam och författa, det hade jag ingen lust med. Jag hade dåligt samvete för att jag varit borta så mycket från barnen så jag ville helst göra korta jobb. Översättningar var perfekt.
Om du hade skrivit böckerna i|dag, är det något du skulle ha skrivit annorlunda?
–Jag hade inte gjort Martin Becks fru så tråkig. Och Rhea Nielsen var en sådan rödvinsvänster. Överhuvudtaget är kvinnoporträtten väldigt stereotypa, men det var mest Pelle som stod för dem, då blev det lite typiskt manligt.
–När man läser våra böcker måste man komma i|håg vilken tid det var då. Sedan dess har ju hela samhället förändrats enormt mycket.
Fyller: 80 år den 25 september 2015.
Bor: På Ven.
Familj: Dottern Lena, sönerna Tetz och Jens, fem barnbarn och två barnbarnsbarn.
Om att fylla 80: ”Siffermässigt märkligt, det är bara gamla tanter som blir det. Och inuti är jag samma människa som jag alltid har varit.”
Så firar jag födelsedagen: ”På hemlig ort med min familj och vänner. Vi ska bo två nätter på mitt favorithotell.”
Om åldrandet: ”Jag har börjat intressera mig för årstiderna och naturen. Det är som om jag håller på att försvinna ner i jorden själv, samsas med sädesärlor, maskar och blommor. Så ser jag det. Jag ser fram emot att dö. Det ska bli intressant, men tyvärr kan man ju inte berätta om det.”
