Astrid Assefa var den första svarta eleven som antogs till en scenskola i Sverige när hon 1980 kom in i Göteborg. Sedan dess har hon fortsatt att bryta ny mark inom teatervärlden.
– Det har inte bara varit jobbigt utan väldigt givande också. Särskilt när man ser att det är möjligt att förändra, säger hon.
Enligt henne har publiken länge varit redo för förändringar, men inom teatern fortsätter man att tveka.
- Fortfarande finns det de som tror att svarta bara kan spela svarta och att vita kan spela vad som helst, säger hon och tar sin egen roll som gåsen Akka i Nils Holgerssons underbara resa som exempel:
– Det trots att jag inte är en gås. För på teatern leker vi. Det betyder att vita kan spela vad som helst, svarta kan spela vad som helst.
Själv ser hon sig inte som en pionjär eller banbrytare. I stället menar hon att drivkraften bottnar i vad hon själv helst av allt vill göra.
En blick bakåt visar att det har gått riktigt bra. Förutom skådespeleri har Astrid Assefa haft politiska uppdrag som utredare och suttit i olika styrelser, som till exempel Dramatiska Institutet där hon var ordförande. Under sju år ledde hon Dalateatern, dessutom har hon verkat som regissör, uppträtt som sångerska, samt jobbat som teaterpedagog i Addis Abeba. Som om inte det vore nog utbildar hon sig nu till logonom och tar examen i vår.
– Det är jätteintressant. Vi läser psykologi, pedagogik, retorik, kommunikation.
Vad jobbar en logonom med?
– Man brukar säga att det är röst och tal på konstnärlig grund till skillnad från en logoped som har ett medicinskt syfte. Jag kommer att jobba med dem som vill utveckla sin röst – till exempel politiker, skådespelare eller radiojournalister.
Den nya yrkesinriktningen kommer däremot inte innebära att skådespeleriet läggs på hyllan, försäkrar hon.