Alexandra Andersson, för dagen klädd i rosa topp, har varit klädintresserad så länge hon kan minnas.
– Redan som barn var jag mycket bestämd över vad skulle ha på mig, och ingen kunde ändra på det, säger hon och skrattar.
Kläd- och modeintresset förde Alexandra från hemstaden Falkenberg till ett kollektivboende med två kompisar i Göteborg direkt efter nian. Hon gick ett textil- och modeprogram på Angereds gymnasium och började därefter som butiksbiträde på Lindex.
– Jag arbetade i flera butiker, den sista tiden på Frölunda torg. Jag älskade jobbet.
Hösten 2007 fick Alexandra talsvårigheter. Det var bara under korta stunder och hon valde att ignorera det. Då det blev värre valde hon att några dagar senare berättade det för sin dåvarande sambo, som studerade till läkare.
– Det var under en middag. Han satte nästan maten i halsen och ville att jag skulle åka till Sahlgrenska sjukhuset direkt. Jag tyckte att han överdrev och ringde sjukvårdsupplysningen som gav samma besked som han. När vi kom till akuten fick jag förtur, behövde inte vänta alls.
Alexandra blev inlagd för undersökning direkt, hon själv våndades mest över att behöva ringa jobbet och sjukanmäla sig. Hon kände sig som en skolkare, hon var ju inte sjuk.
Fortfarande vägrade hon ta in vad som hände, hon lugnade sina föräldrar när hon berättade om undersökningen och menade att de inte alls behövde komma på besök. Hon skulle snart vara hemma.
– De blev jätteoroliga och kom såklart dan efter på besök.
Provtagningarna visade att hon hade en hjärntumör på vänster sida, men att ingen akutoperation behövdes. Hon skrevs ut, fick värktabletter och en operationstid senare på våren. Fram till dess skulle hon gå på kontroll.
Men hon blev sämre och operationen tidigarelades. Den gick bra och en analys visade att tumören inte var elakartad.
– Då efteråt kom det mentala. Det kom som en käftsmäll. Jag började tänka efter vad som hänt och vad som kunde hända. Jag mindes hur jag låg på strokeavdelningen bland gamla människor och gamla utbrända chefer. Det var helt stopp och jag kunde inte besöka en Lindex-butik. Jag var sjukskriven och mådde dåligt och fick efter några veckor prata med en kurator, Helena Engberg, hon var fantastisk. Jag var egentligen anti mot att prata om det, men hon gav mig verktyg. Utan henne hade jag inte riktigt varit den jag är idag.
Alexandra lade om sitt liv. Hon flyttade hem till en liten stuga bredvid pappans hus i Falkenberg och började plugga Inköp och Supply managment på Campus i Varberg i två år. Under tiden extrajobbade hon på Gekås. När hon var 23 år fick hon jobb som inköpsassistent på det stora varuhuset och för två år sedan tog hon klivet upp och blev inköpare.
– Det är skitroligt. Jag arbetar med damkonfektion. Många tror att vi bara åker omkring och köper upp en massa lager men så fungerar det inte. Vi måste ligga minst ett år före. Just nu arbetar jag med trenden 2018. Jag går på trendseminarium, följer modebloggar och åker till städer som London och Barcelona och kollar in folket på gatan och kollar i affärer. Vi utformar mode ensamma eller ihop med leverantörer. Det är mycket resor.
Alexandra skratta åt frågan om hon inte är orolig att göra fel prognos, att helt plötsligt står Gekås med en massa kläder som inte går att sälja.
– Nej, jag är ganska säker, det måste jag vara. Man måste våga tro på det man beslutar.
Just nu är Alexandra lite fundersam över färgtrenden nästa år.
– Det är gult som gäller, och de är lite svårt med skandinaver som ofta inte klär så bra i den färgen.
Alexandra är sedan länge helt återställd och så här i efterhand är hon på något sätt tacksam över hjärntumören.
– Jag är glad att det hänt. Ett tag levde jag med en katastrofberedskap mot allt. Det fick jag arbeta bort och det fick mig att börja plugga och få mitt drömjobb.
Lite om Alexandra Andersson
- Fyller: 30 år 10 maj
- Bor: Falkenberg
- Gör: Inköpare på Gekås
- Familj: Sambon Adam samt katterna Allan och Charlie
- Intresse: Jobbet, och tycker om att umgås med familj och vänner, träningspassen på Gekås personalträningshall, resor
