Än är 97-årige Gösta flitig på dansgolvet

En enkel dansbana, en ensam dragspelare och en flicka som förbarmade sig. Midsommarnatten 1941 lärde sig Gösta Nilsson att dansa vals i Träslövsläge.

ANNONS
|

Det blev början till ett livslångt intresse. Vid 97 års ålder dansar Gösta fortfarande så ofta tillfälle ges.

– Hur kommer det sig att den klassiska sällskapsdansen har försvunnit? Jag kan längta efter en wienervals! Men det är ett kompakt motstånd från de som inte vill lära sig. De vill ha den enklare dansbandsmusiken.

Gösta Nilsson bjuder på en kopp cappucino hemma i köket på Ljungbergsgatan mitt i Halmstad. Han har aldrig varit rädd för att testa något nytt.

Cyklade till Berlin

Som ung gav han sig sjutton på att han skulle klara att plugga till maskiningenjör på egen hand, vid sidan av jobbet på Gunnebo och Monark och fisket hemma i Varberg. Det gjorde han också.

ANNONS

Tjugo år gammal cyklade Gösta till Berlin och jobbade i Tyskland tills inkallelseordern kom. Senare har han rest på utlandssemestrar och tagit till sig olika språk. Rätt som det är kommer det ett ”Oui, oui” eller en fras på italienska när man minst anar det. På Rhodos köpte han sig en bouzoki och bildade sedan en duo tillsammans med en pianospelande kompis.

– Men det var svårt att få till den där grekiska stämningen. Jag var inte tillräckligt skicklig så jag spelade mest Taube.

Tillbaka till rötterna

När Gösta tragglat sig igenom korrespondenskursen till ingenjör flyttade han upp till Stockholm och senare till Västergötland. Lagom till millennieskiftet tyckte han och framlidna hustrun Dagmar, som han mött på en dansträff på Hallarnas hembygdsgård i Heberg nästan femtio år tidigare, att det var dags att återvända till rötterna på Västkusten. Det var så de hamnade i Halmstad.

Men nu var det ju det här med dansen det skulle handla om. Gösta har dragit på de svarta jeansen och de italienska skinnskorna är packade.

Suget sätter in

I eftermiddag är det dags för PRO-dansen, som arrangeras varannan tisdag året om. I festlokalen i källaren på Halmstad Teater kommer han att få nöja sig med foxtrot, bugg och tango till dansbandskomp. Även om wienervalssuget sätter in mellan varven får det vara gott nog med lite ”bompa-bompa”, som Gösta säger.

ANNONS

På grund av ögonsjukdomen glaukom har han numera inte mer än ledsyn och har fått ge upp den mer avancerade dansen. Men så sent som i fjol uppträdde han på teatern med Postbaletten, Hugo Thams dansgrupp för äldre på Alla Hjärtans Hus.

– Det går att dansa även om man har dålig syn. Man brukar kunna lita på sin partner lite granna, säger Gösta.

När Gösta väl hade lärt sig att dansa, den där midsommaraftonen för längesedan, kunde han inte få nog. Vid den tiden sågs dans inte som ett oskyldigt nöje i alla kretsar. Debatten om ”dansbaneeländet” kulminerade just sommaren 1941, när Tvååkersprästen Gustaf Grände tog sig in på dansbanor för att tala ungdomarna tillrätta och sedan reste runt i landet för att tala mot den moderna dansen.

– Men jag hade fått kontakt med Tvååkers folkdanslag och vi räknades som väldigt kulturella och fina, skrattar Gösta.

Duktig dansare

Som ung folkdansare reste han snart runt med Ungdomsringen och dansade på olika platser i landet, både gammaldans och sällskapsdanser. Och hemma i Varberg blev han känd som en duktig dansare.

– När de fick syn på mig på dansbanorna sa de ”Där kommer Gösta, nu spelar vi en hambo”!

ANNONS

Att gammaldansen kräver att man lyssnar noga till musiken och anstränger sig, attraherade Gösta. Men också något annat:

– Den är lite mera lekbetonad. Tänk bara på Gärdebylåten, med sina fula ord. Och Skomakar-Anton! Och Snurrebocken! Det är helt enkelt väldigt roligt att dansa sådant. Det sätter lite krav på att man är rätt i takten.

När Gösta och Dagmar flyttade upp till Stockholm följde dansintresset med och de fick kontakt med olika folkdanslag, som Kulturella folkdansgillet. De var ofta och dansade på Solliden på Skansen och då hände det att Gösta stack ner till Lejonbacken för att få lite variation.

– På den moderna banan var det Thore Ehrling som var orkesterledare, en mycket skicklig sådan.

90 danssugna pensionärer

Med flytten till Västergötland blev det Hambovännerna i Falköping som blev ”hemmaklubb” och så småningom Folkdansens vänner i Halmstad. Åter i Halland blev han också stammis på Hambologen i Vinberg.

Men nu har det blivit hög tid att ge sig av till teatern, där PRO Dansarna Halmstad håller till tillfälligt sedan danslokalen i Parken eldhärjades i september. Göstas särbo Bente Simonsson har kommit för att hämta upp honom och när de har sällat sig till de övriga nittio danssugna pensionärerna greppar ordförande Bernt Alexandersson micken.

ANNONS

– Ja, då var det dags för tisdagsdansen igen, i dag till Kjell Reimes orkester. Hjärtligt välkomna allesammans! Det är damerna som börjar de fem första i dag.

Nu är det inte lönt att försöka prata mer med Gösta. Han är en eftertraktad danspartner och lär inte få sitta när Kjell Reimes spelar upp.

Men en sista fråga: Är du Hallands äldste kavaljer?

– Nej, nej! Jag går och dansar på Karl XI servicehus också. Där är en man som brukar vara med och som är 99 år. Dans främjar hälsan, sägs det!

ANNONS