Calle beskriver sin barndom som en idyll. Trots att det på den tiden inte var så välbeställt i Träslövsläge, så hade läjsingarna varandra.
Hemma spelade pappa Janne (Kwicks-Janne) dragspel och mamma Ella piano och det var mycket musik. Calle och hans två bröder bidrog med sång.
Föräldrarna var kyrkliga, liksam de flesta då i Träslövsläge, och varje söndag var det inte tal om annat än att sitta i kyrkbänken. Det blev psalmsång för full hals och det var i kyrkan Calle fick sin första scenvana.
–Jag sjöng i kör och medverkade på skolavslutningar. Mitt sjungande har varit med hela vägen. Redan som barn tyckte jag om att roa och underhålla och stå på scen.
Calles första musikminnen är ett foto där han i femårsåldern med några kusiner har bildat ett band och spelar med hemmagjorda gitarrer.
–Det är nog på ett släktkalas. Det var först när jag började på Kulturskolan i Varberg jag lärde mig spela gitarr ”på riktigt”, sådan undervisning fanns inte på Läjet. Mitt första soloframträdande var på Rosenfredsskolans scen. Jag glömmer det aldrig. Jag var fruktansvärt nervös tills jag började spela. Då släppte det och jag har aldrig varit nervös av att stå på scen sen dess.
När Calle slutade realen var han rejält skoltrött. Hans far, fiskare sedan generationer, som hade insett att fiskaryrket gick mot en hård tid till mötes försökte inte övertala Calle att ta vid. Calle började i stället på Dagåhs Foto i Varberg.
Samtidigt växte intresset för bilar, motorcyklar och musiken. Calle blev raggare med egen Ford Thunderbird, var med om att bilda Varbergs Automobilklubb och mc-klubben och spelade dessutom rock med brorsan Håkan och några kompisar i bandet Victoria.
Musiken tog alltmer tid. Efter 15 år på Dagåhs Foto sa han upp sig. Då var Calle en av frontfigurerna i bandet Bluelight, de fick spela in en LP 1985, men trots att de turnerade runt i Sverige och andra länder lossnade det aldrig riktigt.
Sedan började Calle turnera som ensam trubadur på pubar. Musiken ville han inte släppa, och han blev uppskattad.
–Jag satt där och spelade och undrade ibland vad jag gjorde där, så jag började prata med publiken och berätta historier.
Plötsligt fick han förfrågningar om att uppträda på företagsfester, bröllop, födelsedagar och föreningsmöten. Verksamheten tog en ny inriktning som Calle utvecklat alltmer. Genom åren har han blivit en uppskattad underhållare, men hela tiden har musiken varit grunden.
Fem cd-skivor har han hittills gett ut. De består av blandat material, en del har han skrivit själv, och en del har varit på läjesmål - ett språk hans hjärta klappar extra varmt för. Sommaren 2013 tog han klivet fullt ut och gav ut cd:n ”Läjet, Läjet” helt på läjesmål.
–När jag var barn pratade vi läjesmål hemma. När jag började första klass fick jag lära mig svenska. I dag är läjesboa, som dialekten heter, kult, men då var det inget positivt utan en föraktad bonnadialekt. Jag skulle tro att det är ungefär 200 som kan prata läjesboa i dag. Därför har vi även översatt låtarna på cd:n till svenska.
Du fyller nu 60 år, hur ser livet ut nu?
–Ljust, det känns som om det är mycket nytt på gång. Gammalt har rensats ut. Jag har en ny cd-produktion på gång med Annika Fehling.
Fyller: 60 år 3 november.
Namn: Döpt till Carl-Gustaf, kallas Calle av de flesta men Colle av många läjesbor.
Bor: Träslövsläge
Gör: Underhållare, programledare, musiker, konferencier...
Familj: Fru Florence, gemensamme sonen Micael, 22, dottern Linda Johbarn (från tidigare äktenskap), 31, ett barnbarn samt Jim, Ken och Liz (Florences barn från tidigare äktenskap) och två bonusbarnbarn.
Intressen: Musik, bilar, mc, fotografering, litteratur och ”läjesboa”(läjesdialekt).
Firar födelsedagen: Firades med konsert och öppet hus helgen innan.
