Lina förlorade tidigt sin make i cancer

TRÄSLÖVSLÄGE. I dag är Lina 35 år. Fortfarande pågår en återhämtning. Hon får ibland panikångest och går på samtalsterapi. Mitt i alltihop är hon också lycklig. Hon har funnit en ny kärlek och fick sitt andra barn för snart ett år sedan.

- Jag har blivit mer skör, ödmjuk, tacksam, orädd och stresskänslig. Jag är mer hudlus, säger hon.

Lina ger ett piggt och jordnära intryck. Rösten hon talar med är klar. Historien hon berättar är hjärtskärande.

Det var när hon gick på gymnasiet i Gränna hon träffade Joakim som var tre år äldre. Han var snäll, begåvad och mycket speciell. De blev ett par och flyttade till Göteborg för att läsa vidare. Hon utbildade sig till lärare på lärarhögskolan, han till dataingenjör på Chalmers.

När de hade varit ihop i sex år drabbades Joakim, som hade lidit av återkommande huvudvärk sedan tonåren, av ett epilepsianfall då de var på besök i Karlshamn. Han röntgades, en tumör upptäcktes omedelbart och han fördes med ambulans till Sahlgrenska sjukhuset. Han var 28 år och det var hösten 2004.

- Där fick vi beskedet att tumören satt så illa till att det inte var någon idé att operera och att den växte långsamt. Att han kanske skulle leva tio år till. Sen skickades han hem med epilepsimedicin.

I efterhand inser Lina att de borde ha erbjudits samtalshjälp redan då. De var ju båda chockade över beskedet. Istället fick Joakim en återbesökstid om sex månader, och de försökte leva som vanligt. Joakim var nästan klar med sin utbildning och de ville flytta till en mindre stad vid havet.

Efter att ha rest runt litegrann bestämde de sig för Varberg och Joakim fick jobb som dataingenjör på dejtingsajten Mötesplatsen vars kontor ligger i Varberg. Efter ett återbesök på sjukhuset ville läkarna plötsligt operera Joakim, kanske för att tumören växte snabbare än väntat.

- Trots att Jocke berättade om sin tumör beslutade Mötesplatsen att anställa honom. Företaget är verkligen värd en eloge för att de vågade göra något sådant, säger Lina.

Joakim opererades i maj och i juni flyttade de till Varberg. Joakims inställning hela tiden var att allt skulle gå bra, att han skulle bli frisk. Att läkarvetenskapen gick framåt.

- Jag själv var mycket orolig men trots allt var vi kära och glada. Vad bra, det funkar, tänkte vi. Vi har en lägenhet, han har ett jobb och jag har ett jobb. Vi gifte oss hösten 2005 och så kom vår son Holger 2007, samma år köpte vi ett hus i Läjet.

Två år efter operationen 2004 hade Joakim repat sig.

- Sommaren samma år som vi köpte huset var vår bästa. Vi renoverade och höll på i trädgården och hade det bra. Vi var lyckliga.

Vintern 2008- upptäcktes att tumören hade börjat växa och i januari 2009 opererades Joakim en andra gång. Lina var mycket orolig och hade förutom sin nyopererade man också en ett- och en halvåring att ta hand om. Joakim ville inte prata om sin sjukdom och Lina mådde allt sämre.

- Jag själv klarade inte att hantera det, men han ville inte prata. I stället bad han mig att inte vara ledsen. Han orkade inte med det. Jag fick gå undan när jag behövde gråta.

Lina har studerat religionsvetenskap men har ingen tro. Inte heller Joakim hade någon tro och trodde inte på ett liv efter detta. Han ville inte ens ha en egen grav utan att hans aska skulle strös ut i havet. Så gjordes också.

- Jocke var mycket speciell, han tog livet som det var och tyckte inte att det var någon mening att diskutera framtiden.

Joakim blev allt sämre, det blev fler operationer och han fick en oerhört smärtsam strålbehandling samt cellgiftbehandling. 2010 hade han ett tillfälligt tillfrisknande och de vågade fira sin femåriga bröllopsdag i Paris trots epilepsianfall och annat, sen blev situationen förvärrad. Joakim hade svåra smärtor, blev förvirrad och personlighetsförändrad. Lina ville ogärna lämna honom ensam med sonen på grund av risken för epilepsianfall. Joakim fick svårt att gå, tappade minnet och klarade inte att sköta sig själv. Han regredierade. Lina fick stanna hemma och vårda honom.

- En läkare erbjöd honom en andra ny sorts cellgiftsbehandling med enorma biverkningar, då skulle han få leva ett par månader till. Jag sa att jag inte orkade mer och Jocke brydde sig inte längre, verkade inte förstå. Läkaren grät.

I början av mars 2011 lades Joakim in på palliativa vården i Falkenberg.

- Det är inte alltid det bästa att få dö hemma. I Falkenberg fick Jocke den vård han behövde och jag kunde sitta med honom varje dag och Holger var ofta där. Jocke blev liggandes där i två veckor innan han avled 29 mars.

Sorgen var stor. Lina drabbades av både ångest och överlevandeskuld. Samtidigt måste hon ta hand om deras barn. Hon fick ett stort stöd av Joakims bäste vän och barndomskamrat Rickard. Rickard som var orolig för sin vän hade mejlkontakt med Lina under Joakims sista tid. De kände inte varandra sen tidigare. Tillsamman kunde sörja. På sommaren blev de ett par.

- Ingen har sagt något negativt om att det gick så kort tid. Tvärtom, var alla glada för min skull. Rickard som är litteraturvetare och konstnär flyttade ner till mig och vi kunde stötta varandra. Han ser inte Jocke som en slags oövervinnerlig konkurrent, tvärtom. Det var hans bäste vän och han kan berätta för Holger hur hans pappa var som barn. Rickard och Jocke var ju barndomskamrater.

Lina vill inte framstå som hjälplös, utan menar att hon trots allt är stark.

- Jag är i mina egna ögon en väldigt kapabel människa som trots att jag drabbats av något oerhört ändå har klarat av att leva mitt liv vidare. Holger är ett harmoniskt barn, jag har fixat både ett hus, en bil och ett chefsjobb. Dessutom spelar jag trummor i ett band och har en egen festival i min trädgård på sommaren.

Men hon hade önskat att hon redan tidigt fått samtalshjälp, och att sjukvården hade mindre brister. Då hon och Joakim kom till olika mottagningar verkade den ofta underbemannade personalen många gånger både handfallen och rädd.

Och på något sätt hade hon önskat att hon hade en tro.

- Men den finns helt enkelt inte. Det behövs ritualer, något att förhålla sig i då man drabbas av sorg. Vi är så dåliga på sådant i Sverige. Nu försöker jag att skriva en bok om sista tiden med Joakim. Det ska bli en riktigt bra bok som kan hjälpa andra - och kanske det hjälper mig.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se