Svenska Akademien har hamnat i ännu ett blåsväder efter den nyligen släppa SVT-dokumentären Det slutna sällskapet. Före detta ständige sekreteraren, Horace Engdahl, nu enbart ledamot, uttalade sig minst sagt magstarkt. Engdahl menade att kvinnornas vittnesmål om den så kallade Kulturprofilens övergrepp, inte bör tas på allvar: ”Om man inte vågar träda fram med eget namn ska man inte bli lyssnad på”.
Orden klingar inte väl, särskilt då Kulturprofilen, tidigare i höstas dömdes för våldtäkt i både tings- och hovrätt. Domen blev 2,5 års fängelse. Ändå kritiserar Engdahl domen. Vad är det han tror sig veta bättre än svenska rättsväsendet? Engdahls argumentation representerar en unken kvinnosyn.
Sexuella trakasserier och övergrepp sker inte enbart i mörka gränder, utan även i akademiens guldkantade tillvaro. Inte konstigt att kvinnor lämnat sina akademistolar när klimatet är allt annat än jämställt. Engdahls raljanta ton fortsatte gällande akademiens kvinnliga ledamöter: ”Jag vet inte om män passar bättre i den här typen av församlingar eller bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar, för det handlar om makt.”.
Passar män bättre när maktspelet blir för intensivt? Engdahl har missat den yttersta formen av maktspel: politik. Om Akademien inte lyckats röra sig in i 2000-talet, är svensk politik ypperligt att studera för att lära sig om kvinnors makthavande. Kvinnor som Birgitta Ohlsson och Anna Kinberg Batra, var inte rädda för att ta i med hårdhandskarna när det behövdes. Centerledaren, Annie Lööf, spelar nu ett högt spel mot den historiskt maktkoncentrerande socialdemokratin. Lööf kan mycket väl lyckas där män före henne misslyckats. Engdahl måste lära sig att det inte är kvinnors oförmåga som stoppar dem. Det gör arroganta män med oförtjänt förvärvade privilegier.
Det är inte värdigt denna anrika kulturinstitution att Engdahl raljerar med budskap från 1800-talets slut. Den måste börja leva upp till sitt motto ”snille och smak”.
