Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Blir Linköpingsbo igen. Kyrkoherde Carl-Ingvar Facks leder sin sista gudstjänst i Varbergs församling i morgon. Som pensionär flyttar han tillbaka till Linköping.

    Kyrkoherden tar avsked av Varberg

    Söndagen den 25 juli avskedpredikar kyrkoherde Carl-Ingvar Facks i Varbergs kyrka och sätter punkt för sina 13 år i församlingen.

    Carl-Ingvar Facks har varit förhållandevis länge på kyrkoherdeposten i Varberg. Han kons-taterar själv att det kanske inte är en tjänst man söker som ung utan väntar tills man har erfarenhet. Och då blir det av naturliga skäl inte så många år på den posten.

    – De andra anställda här i församlingen har arbetat desto längre. Det är verkligen inte någon stor personalomsättning här.

    Vilka minnen tar du med dig härifrån?

    – Det som utmärker Varbergs församling är att här finns en stabil kyrklighet, en stor trofasthet i kyrkan. Jag ser det som ett spår av gammal väckelsebygd. Det är inte ”mesigt” här heller, folk tar ställning, för och emot, det blir en livlig debatt och det passar mig som person. Det är en utmaning.

    Du har varit missionär. Hur har det påverkat din prästgärning?

    – Att kyrkan finns med i samhället är viktigt, att vi lyfter blicken och ser kyrkans internationella roll. Det finns en stark sådan tradition här i Varberg och det har känts bra.

    – Men det är lätt att prata om mission utomlands – vi måste fundera på vad vi gör på hemmaplan också, och här i Varberg görs ett imponerande arbete, bland annat med Vuxenväg till tro, som jag fick vara med om att starta i Sverige.

    Vad händer härnäst?

    – Min hustru Boel och jag flyttar till Linköping. Det var ju därifrån jag kom när jag kom hit. Där har vi vår äldste son och hans familj med tre barn. Han är också präst.

    Vad gör de andra två barnen?

    – Vår dotter är narkossköterska på Karolinska i Stockholm och vår yngste son är socialsekreterare i Malmö, där han arbetar med ungdomar. Så alla tre har valt arbeten där man hjälper andra människor.

    Du är själv den förste i din släkt som blev präst. Hur kom det sig?

    – Kallelsen fick jag tidigt, men vägen dit var lång. Jag växte upp i en miljö av varmt troende människor, min pappa var ekonom i SCA, socialt engagerad och en genuin antinazist. Han berättade mycket om hur han arbetat med motståndsrörelsen i Norge under kriget och det skapade kanske ett intresse för flyktingarbete hos mig. Min konfirmationslärare var missionär, det präglade mig också starkt, missionshistoria var faktiskt det första ämnet jag läste.

    – Sedan dröjde det till 1979 innan jag prästvigdes, och strax därefter åkte jag med hela familjen till Etiopien, där vi blev kvar i fem år. Vi hade planerat att stanna längre men nu blev det inte så. Det var mycket givande år – kyrkan var förbjuden under den stalinistiska diktaturen, ändå växte den. Det fanns en frimodighet där som visar vad tro kan betyda.

    Du är ju västerbottning från början, född i Holmsund. Har du fortfarande kopplingar norrut?

    – Ja, vi har ett sommarställe i närheten av Fredrika, en gammal bondgård i Flakaträsk, dit vi gärna åker.

    Men du har viss anknytning till Västkusten också?

    – Ja, min farfars farfar Frans Facks, som var sjömilitär, arbetade i Bohuslän och mätte upp var fyrar skulle placeras. Det var på 1800-talet. Namnet Facks har släkten haft sedan dess. Det är en liten släkt som runnit som en liten bäck genom landet.

    Och nu blir du pensionär. Hur tänker du använda din tid?

    – Jag ser fram emot att hoppa in och vikariera när det behövs. I övrigt njuter jag av skogen och naturen och jag läser mycket skönlitteratur. Och jag måste säga att det har varit fantastiskt att få tjäna i kyrkan. Det har varit roligt varje dag!